Frontalkrock i äldreomsorgen
Gunnar Bergdahl om Sara Beichers arbetsplatsroman "Jag ska egentligen inte jobba här".
Jag ska egentligen inte jobba här
Sara Beicher
Ordfront
Utkommer i dag
boken. Med kuslig aktualitet anländer Sara Beischers lilla debutroman Jag ska egentligen inte jobba här. Här möter vi Moa, 19 år, på hennes allra första arbete efter gymnasiet.
Hon reser till storstan och får vad som ska bli ett tillfälligt påhugg på äldreboendet Liljebacken, ett utrangerat mentalsjukhus vars långa korridorer med sina rum nu har fått nya funktioner. Det är nånstans i Stockholms utkanter och där kastas denna unga kvinna rakt in i dessa dödens väntrum där "kunderna" förvandlats till nummer och där den ständiga underbemanningen gör verksamheten närmast outhärdlig.
Särskilt för en ung tjej som egentligen inte ska jobba på det här stället utan siktar på att bli skådespelare.
Vardagen med matning, tvättning, de förkrympta livsvillkoren och den ständigt närvarande döden fångas på ett obönhörligt vis.
Bland illaluktande blöjor, förnedrande tvättritualer, dagar och nätter utan slut och början bortom schemaläggningen blir poängen alls inte frågan om privat eller kommunalt huvudmannaskap.
Visserligen förefaller detta vara en skildring inifrån ett av du nya sköna privatiserade vårdens bastioner. Men i sin högst konkreta arbetsvardag, med pressade arbetsomständigheter som får empatin att flämta av tidsbristens realiteter, är det sannolikt en igenkännbar verklighet för de som jobbar i äldrevården – oavsett kommunala besparingar eller Carema-vinster – och än mer för vårdtagarna, (här tidstypiskt omdöpta till kunder).
Allt detta fångar Beischer alldeles utmärkt. Hennes rapport från äldrevårdens insida riktigt luktar och känns in på huden.
Tyvärr har hon inte förmått att hålla den mer än lovligt banala och ytliga historien om den unga Moas framtidsdrömmar utanför. Det skapar en märklig frontalkrock mellan töntiga teaterdrömmar och en brännande och uppfordrande verklighetsbeskrivning.
Naturligtvis formas Moa som vi alla av sitt arbete, hon lär sig att uppskatta sina arbetskamrater, även den beska "Leena med två e" och hon växer som person.
När väl ett erbjudande om en reklamfilmsinspelning dyker upp krockar det förstås med hennes fördjupade kontakt med en av de gamla kvinnorna på hemmet. Den moraliska slutknorren hade jag klarat mig bra utan.
Precis som jag snabbt förtränger Moas liv, tankar och relationer utanför Liljebacken, lever beskrivningen av hennes år som bidträde på denna institution i starka urinfärgade bilder.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus