Ryskt vemod i samtidens skrud
Mikaela Blomqvist läser de första böckerna i en ny serie rysk samtida litteratur.
Valerij
Linor Goralik
Översättning Ingrid Wirengren
Ruin
Den ryska frågan
Anatolij Krym
Översättning Nils Håkansson
Ruin
boken. De flesta svenska läsare, så även jag, associerar rysk litteratur med två saker: decimetertjocka böcker med minst 10 huvudpersoner som, tillsynes helt utan logik, ständigt växlar mellan tre olika namn samt (såklart) det berömda tjechovska vemodet. Inte minst därför är förlaget Ruins nya serie Golos som skall introducera samtida ryskspråkiga författare för den svenska läsaren mycket välkommen.
De två första volymerna Linor Goraliks Valerij och Anatolij Kryms Den ryska frågan är också mycket riktigt båda nätta och behändiga och verkar gå stick i stäv med varje föreställning om vad kombinationen rysk och litteratur innebär. I alla fall vid en första anblick.
Inbördes har de två böckerna inte heller mycket gemensamt.
Valerij, en storväxt, gråhårig och förståndshandikappad mambo, berättar om sitt inrutade liv. Han går i terapi, till dagcentret, till slaktaren. Han träffar sin (enda) vän Alik samt försöker uppfostra sin olydiga katt.
Valerij för en mycket tät och trovärdig monolog, det som händer utanför honom kommer bara läsaren till dels efter att han själv först filtrerat det. Därför blir det också ibland otydligt vad som händer men kanske är det så att Valerij misshandlar sin katt och mördar sin terapeut. Helt säkert är att han slår Alik och att han när mamman tillslut dör lämnas ensam i yttersta förvirring.
”Den ryska frågan” däremot är försedd med en allseende berättare som inte bara på traditionsenligt sätt styr och ställer med sina huvudpersoner utan också betraktar dem med ett ironiskt leende.
Det är här ukrainskt 80-tal och den medelålders Grisja anstränger sig för att bli befordrad, något som kräver att han tillåts inträde i kommunistpartiet.
Fullkomligt ointresserad av politik tar han sig an den sovjetiska kommunismen med största iver, han sitter uppe hela nätterna för att läsa Lenin och skriver essäer om judendomens degenererande verkan. En judisk farmor är nämligen just vad som hindrar Grisja själv från att själv gå med i partiet.
Halvvägs in i berättelsen så byter den land. Grisja och hans fru emigrerar till Israel och försöker där få medborgarskap, men plötsligt anses inte Grisja (som naturligtvis vid detta lag blivit engagerad sionist) tillräckligt judisk.
"Den ryska frågan" presenterar på så sätt ett klassiskt moment 22: Grisja är för judisk i Sovjet och för sovjetisk i Israel.
Det är en bok med mycket tydlig sensmoral, med udden är inte riktad mot någon enskild stat utan istället mot mänskligheten och dess opportunism. Krym berättar med en sedelärande och farsartad kyla som påminner om Brecht. Någon vidare sympati väcker inte den narraktige Grisja och det är knappast heller meningen.
Goraliks roman är tvärtom fullkomligt amoralisk. Varken Valerij själv, som ju i grunden är en mycket våldsam person, eller samhället som underlåter att ta hand om honom, anklagas.
Samtidigt presenteras även här – om man bara ser förbi alla glättiga anekdoter om katter – ett samhälle där de mindre förslagna får föra en grå och tynande tillvaro.
Ja se där, det ryska vemodet verkar, trots allt, stå sig starkt. Och inte mig emot, tvärtom får denna mycket lovande inledning mig att längta efter att bli ytterligare guidad i den samtida ryska litteraturen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus