Unga är vi allihop

Henrik Petersen läser debutantantologin "Hallon & bensin".

Är det Brombergs som tar över Wahlström & Widstrands roll som förlaget med den viktiga årliga debutantologin? Med en ny bokserie kallad "Bå blixt" tänker de framöver introducera nya författarskap. Serien preciseras till att gälla ny poesi, även om flera av bidragarna i första boken håller sig i gränslandet mellan poesi och prosa.

Den blå blixten kommer från Edith Södergrans diktsamling ”Framtidens skugga” från 1920, som citeras i förordet: ”Blixt som höljer dig i moln, / blå blixt, den jag ser, / när skall du bryta fram? / Blixt, du välsignade, / åskladdade, befruktande, renande (...)”.

Debutanten förväntas med andra ord komma som åskladdad, befruktande, renande.

Det känns väldigt, väldigt ungt, så som det ser ut.

Första boken har också en egen titel, Hallon och bensin. Det är två ord lånade från det inledande bidraget i boken. Författaren i fråga lånar alltså ut sin text till alla bidragande författarna, som i sin tur får en titel som inte resonerar med deras egna saker.

Men det räcker med att läsa några sidor för att förstå lockelsen att döpa boken efter just denna text. För Lina Hagelbäck är en författare som i stort sett redan gör vad hon vill med språket. Hennes långa prosadikt ”Violencia” gör mer än bara imponerar.

Den gestaltar en besvärlig kompis, men framför allt en stark poetisk hållning. Violencia är direkt jävla überborderline, vanvettigt romantisk; hon kräver att omgivningen bara ska reflektera hennes känslor, med så stark effekt som möjligt, hela tiden. Idén låter rimligt bekant . Men Hagelbäcks Violencia är mer än psykologisk, hon är en sorts gudinna av nyckfullt nyantikt slag. Det ekar lite Kleist om henne. ”Motpolerna hos henne är för många. Hon går inte ihop.”

Till skillnad från de flesta liknande exemplen bakåt i traditionen, så handlar det inte om att förena motsatser. Tvärtom. Violencia säger en sak och utstrålar motsatsen – och så är det bra med det. Dialektiskt? Eller mest skönt.

Det är heller inget realistiskt rum vi går in i, huset där Violencia bor är ”gammelmormor Teklas hus” men det har en trädgård där det går att ”dricka sten”. Men det är ingen surreell frihet som här råder, snarare ett tvång:

"Violencia och jag dricker kaffe ur små spända koppar. Vi måste röja upp här, annars börjar vi slåss igen. Att möblera om bland beteenden och egenskaper är inte enkelt. Det behövs silverkrut och just den här dagen har ont mellan sina skulderblad, den kräver att vi agerar. Violencia går upp på vinden och jag tar källaren, vi är insmorda med flytande krut. Jag darrar i hela kroppen när jag går ner för den fuktiga trappan. När jag slår på strömbrytaren går det bättre, jag har bara fått tre sår. Jag tittar mig omkring, ser alla möbler, dammiga vinflaskor, hittar en butelj med tålamod i, jag tar den. Kanske kan den mildra Violencias otålighet."

En övning i villkorslös hängivenhet? Bland annat. Egentligen är det inte den psykologiska karaktären som gör den här texten så drömskt muskulös, det är språket. Hagelbäcks smak är strängt energisk. Hon gör det tydligt att ett adjektiv aldrig är mer värt än sitt följeslagande substantiv, men också att det växer ett helt socialt rum i bara två ord som ”mousserande vänner”. Blotta möjligheten att den här texten, i ett större manus, glömts bort bland inskickade manusstackar på olika bokförlag är – hemsk.

Antologier har sina villkor och vidhängande problem. Men här finns chans att hinna lära känna Hanna Riisager – hon leker med dikt, stillsamt roligt och på allvar begåvat. Hennes ”Dollymix” påminner lite om Sofia Stenströms högre drivna, liknande lek.

Den enda killen i boken, Andreas Svanberg, inser problemet med arbetardikt som mode och gör en textuell ”Filmvisning” av en fabrik. Idén är stark, men i det blott fem sidor långa bidraget hinner han inte tillföra något eget, utmärkt språk till traditionen – läsaren förblir den dålige voyeuren.

Med Karin Brygger är det tvärtom; hon etablerar en ”bra och auktoritär röst”, och ”om rösten brister är det något att lysa över – / så resonerar jag / annars inte” – snygga moves, i sju separata dikter, men utan kompositionen som föder en läsande kropp som lever där sidorna slutar.

Samma alltför privata – alltför allmänna – problem, finns bakom den beundransvärda mentaliteten i titeln ”Mot sorgen tar jag sorg”, Sofia Pulls textkollage om att springa, om relationen till en hund – med flera vackra, varmt intelligenta perspektiv, men också med en känsla av ”best of”-dagboksanteckningar.

Mimi Åkesson har liksom Riisager den kvickt smarta orddansen, och blandar allitterära (och lite för vanliga) lekar med några spännande försök till arkaisering av de vanligaste relationsbeskrivningar (”har du på livets stigar märkt nångång / ibland de tusende, du där sett vandra, / hur av en okänd makt, ett inre tvång, / en människa kan dragas till den andra?”)

Jag ser här idel författare som förtjänar en egen bok! Men vem förtjänar inte det? Lika tydligt är det alltså att de flesta i alla fall har betydligt mer att ge.

Antologiformatet har sin förbannelse. Men Brombergs serie "Blå blixt" börjar mycket lovvärt. Det ser måhända naivt och ungt ut, till utseende och titel, och hade kunnat se så mycket tyngre och coolare ut.

Men sanningen är väl när allt kommer omkring intressantare, för precis så unga och naiva är vi allihop.

Henrik Petersen
claushenrikfriis@hotmail.com