Kapitalismens mörka skuggor
Mats Kolmisoppi om Ivor Southwoods stridsskrift "Prekaritet 2.0".
Bildmaterial
Prekaritet 2.0
Ivor Southwood
Översättning Oskar Söderlind
Tankekraft förlag
boken. Jag blir upprymd av Ivor Southwoods stridsskrift mot den brittiska kapitalismen och arbetsmarknadspolitiken.
Som tillfällighetsarbetare, tjänstehjon, bemannolog eller vad man nu väljer att kalla det för, kan han med sylvass blick avslöja bemanningsföretagens retorik för vad den är: skitsnack.
Det egentliga syftet bakom slagorden om flexibilitet och omväxling är att förmera företagens vinster och att försätta arbetarna i det han med hjälp av teoretikern Paulo Virno kallar för prekaritet.
Ett tillstånd som kännetecknas av ständig oro och ångest. Den prekäre löntagaren ställer mindre krav. Kan flyttas runt som man vill och hotar inte höga vinster på samma sätt som gångna tiders arbetare.
Parallellerna mellan detnyliberala Storbritannien och Sverige är många och oroväckande. Systematiken tydlig.
Sparka fast arbetskraft.
Alienera dem som söker försörjning genom att propagera för att de själva bär ansvar för sin fattigdom, att arbetslösheten är ett individuellt problem som bara kan lösas genom introspektion och anpassning till marknaden. Det vill säga, ge dem en coach som lär dem att spy ur sig floskler om hur mycket de "gillar" tidspress och hur mycket de "älskar" utmaningar.
Se vidare till att lägga så många steg mellan den enskilde arbetaren och makten som möjligt.
I korthet: skapa osäkerhet hos individen.
Kalla det frihet, säg att varje person nu har blivit sin egen chef och att han eller hon därmed har större kontroll över sitt eget liv, fast det är tvärtom.
Belöna den som ständigt väntar vid telefonen för några timmars inhopp här eller där. Bestraffa den som missar samtal genom att moralisera över bristande engagemang.
Säg: du måste visa framfötterna. Hugga i. Ta tag.
Säg: Det är ingen annans fel. Skyll inte på samhället. Inte på politikerna eller kapitalismen. Den ende du har att skylla på är dig själv. Det är DU som är det största problemet.
Southwood beskriver ackså välkända ting i Prekaritet 2.0. Han lutar sig mot kulturteori, filosofi och sociologi – men bara för att sätta de personliga erfarenheterna som medlem av det växande "prekariatet" i ett sammanhang.
Boken är i sig en motståndshandling. Genom att skriva ut sitt riktiga namn gör han sig mindre anställningsbar på den arbetsmarknad som belönar lojalitet och smidighet och bestraffar kritik på enklaste möjliga sätt: genom att sluta ringa upp.
Arbetssituationen som beskrivs har lite att göra med föreställningen om jämlika parter på en fri arbetsmarknad.
Det västeuropeiska 1900-talet tycks vara en skimrande utopisk parentes som i England avslutades med att New Labour privatiserade arbetslösheten i slutet av 90-talet. Företag kunde nu göra stora pengar på reservarbetskraften.
Den arbetslöse, som tidigare åtnjöt en viss frihet, började ses som jobbsökare. Ett nytt kvasiyrke som såväl i England som här hemma bestod och fortfarande består i meningslöst CV-skrivande och datakurser.
Anledningen sägs vara att göra individen anställningsbar (hur nu det ska gå till när det inte FINNS några arbeten) men det egentliga syftet är disciplinering och inordning.
Tillsammans med coachning och det utbredda missbruket av tillfällig arbetskraft här hemma har borgarnas bisarra arbetslinje samma mål.
Att slå sönder möjligheten till organisering.
Att så split mellan anställda med anställningstrygghet och prekära vikarier.
Att göra det svårare för facket att organisera anställda.
Nyliberalismen har i alltväsentligt gått segrande ur striden. Trots att Reinfeldt och Borg bedyrar hur viktigt det är med sociala skyddsnät.
Det var inte så svårt. Det gick snabbt. Höjda a-kasseavgifter, jobbskatteavdrag, rut-avdrag.
För att skapa skillnad, för att dra isär.
För att göra det mindre skämmigt att tjäna pengar.
För att göra det mindre skämmigt att vissa har det betydligt bättre än andra.
Frågan är nu hur vi andra, vi som inte går med på utvecklingen mot större ojämlikhet och sämre arbetsvillkor, som avskyr återkomsten av det nygamla tjänstehjonsamhället, ska göra motstånd?
Southwood beskriver hur den samtida arbetsplatsen alltmer fått karaktär av en scen, arbetskraften ska inte bara utföra sina uppgifter mekaniskt, utan dessutom internalisera företagens attityder och spegla dem mot kunder och arbetskamrater.
Han föreslår därför en sorts mild svejkism. Att genom förfrämligande göra omgivningen uppmärksam på att den arbetande kroppen är någonting annat än utbytbar fabriks- eller butiksföda.
Det avslutande kapitlet fyller dock mig med sorg och ilska. Sorg för att metoderna Southwood föreslår är så lama. Ilska för att de härrör från rädslan och oron som systemet nedsänker i prekariatet. Upproret omöjliggörs när allt har individualiserats och höljts i dunkel. Insatsen för den som lever på existensgränsen blir för stor.
Nej, lösningarna finns inte utskrivna i Southwoods bok.
Men förhoppningsvis kan boken bilda diskussionsunderlag för arbetslösa, tillfällighetsarbetare, frilansar, liksom övriga anställda på den osäkra arbetsmarknaden.
Den vrede och vilja till satir och uppror som boken föder är nödvändig.
Och det samma borde gälla nu som på Joe Hills tid: Don't mourn, organize!
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus