Samhällets fiende
Gunnar Bergdahl om "Mille Markovic - biografin" av Beata Hansson och Deanne Rauscher.
Bildmaterial
Mille Markovic – biografin
Beata Hansson & Deanne Rauscher
Vertigo
boken. Polisen som Beata Hansson nämner i första meningen i Mille Markovic – biografin, skriven tillsammans med Deanne Rauscher, avböjer medverkan.
Varför ska man skriva en bok om en ren gangster och ge denne ännu mer uppmärksamhet? En alldeles riktig BOK med hårda pärmar och med porträtt på omslaget?
Det är något rörande över Hanssons/Rauschers beskrivning över vad de gjort. En BOK!
Men det är en rimlig fråga som ekar kvar efter genomläsning av denna högst spretiga och lätt bisarra biografi över en av "den undre världens kungar".
Att beskriva svensk kriminalitet är förstås mer än välmotiverat precis som att granska de människor som har valt att leva utanför de ramar som lagstiftning och etablerad samhällsetik etablerar. Att använda journalistiska arbetsverktyg för att kartlägga och göra skeenden både begripliga och bevisade är ytterst angeläget i en tid då girighet och dubbelmoral florerar.
Men Hansson/Rauscher gör något helt annat. De vill lyfta fram "människan", den i deras ögon så fascinerande dubbelnaturen. Mannen som följer sina egna lagar och förordningar, som "förenar moral och omoral, snällhet och grymhet, våld och kärlek" som de skriver.
Vad som är sant och vad som är påhitt är emellertid konstant.
En del biografiska detaljer är förstås tydliga. Markovic föddes tidigt 60-tal i en liten by i det forna Jugoslavien, hans mamma tog livet av sig/mördades när han var tre år gammal. Han kom till Sverige tillsammans med sin pappa och hamnade snart i fosterfamilj och resten kan man läsa i listan över fastställda domar mot honom som inleds 1980 och som byggs på genom åren. För övrigt biografins mest talande kapitel i all sin tydlighet: Stöld, häleri, misshandel, olaga hot, narkotikabrott, skattebrott och så vidare.
Bokens otaliga intervjuer med Markovic präglas av en slags fascination. Han har sex barn som han ständigt saknar, han har legat med tusentals kvinnor, han är obrottsligt lojal mot sina vänner och lika skoningslös mot de som "sviker".
Han ser samhället som ett fiendeland där han färdas fram i sin Mercedes med guldlänken om halsen. Rena rama Scarface!
Anledningen att jag läser denna bok är förstås det mediala förspelet. Kungen och dennes vänner hade uppenbarligen sammankomster på en av Markovics svartklubbar på 90-talet.
Jag gör mig inga illusioner om vårt statsöverhuvud. Den omdebatterade "Den ofrivillige monarken" (recenserad här 4 november 2010), och där Deanne Rauscher var researcher, gav tillräckliga bevis för att Kung Carl XVI Gustaf borde bli den siste som ärver ett sådant ämbete i ett land som påstås vila på demokrati och likhet inför lagen.
En glad "kille" bland andra glada fartblinda "killar" som roade sig med kaffeflickor och trivsam underhållning under överinseende av säkerhetspolisen. Noppe, Tjabo, Aje och de andra i "gubbtolvan". Men Markovic som ett trovärdigt sanningsvittne? Det är å andra sidan att manipulera både bilder och verklighet.
Jag gör mig heller inga illusioner om Björn Borg och hans relation till narkotika eller till spel om pengar. Eller om karaktären på klubbverksamhet och prostitution i lagstiftningens gråzoner.
Men jag kan för mitt liv inte begripa varför denne kriminelle Markovic ska tilldelas en dylik plattform för att för några beundrare berätta om vilken fantastisk person han egentligen är. Några besvärande motfrågor förefaller inte ha praktiserats. Då skulle ju Markovic sannolikt visat prov på sitt eldiga humör. Men till socialkontoret följde man med för att lyssna till vädjanden om umgängesrätt med barn som han saknar.
Det hela är dessutom hafsigt skrivet. Vissa delar av Markovics livshistoria är mer än lovligt okunnigt beskrivna. Dit hör till exempel hans boxningskarriär under 80-talet. Att beskriva den världsberömde promotorn Don King som "tränare" ger sannerligen det kapitlet en okunskapens sorgkant.
Kort sagt: jag håller med den där polisen som inte ville medverka. Varför denna bok? Frågan kan naturligtvis skickas vidare till Vertigo förlag och förläggare Carl Michael Edenborg som försett utgåvan med ett förord av kriminologen Jerzy Sarnecki där denne diskuterar brottslighetens drivkrafter.
Svårt att släppa tanken om att det handlar om en from förhoppning om snabba cash genom löpsedlar om kungar och forna idrottsstjärnor. Så hittar jag förläggarens pompösa programförklaring längst bak och får en ledtråd:
"Vertigo förlag presenterar texter på avgrundens rand för läsare som inte önskar vända bort blicken från vår tids katastrof. Yrsel och illamående, hänförelse och uppenbarelse – läsningens sötma skall vara ett aktivt gift som fräter och undergräver det lata sinnet."
Pyttsan! På avgrundens rand uppmanar jag dock till kollektiv lättja.
Ingen mening med att läsa en meningslös bok!
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus