Dikten som dödsur
Jenny Högström hetsläser Johan Jönsons nya diktsamling "med.bort.in.", en bokmaskin som kan vara allt.
Bildmaterial
med.bort.in.
Johan Jönson
Albert Bonniers Förlag
Utkommer i dag
boken. Det pågår ett tickande genom hela Johan Jönsons nya bok.
Ett tickande som jag – i alla dess olika former och varianter – associerar med döden.
En tickande klocka representerar tiden som oåterkalleligen går.
En tickande bomb pekar i stället på ett överhängande hot. I båda fallen är det döden som närmar sig – och som också närvarar, i varje stund av livet. Som dess yttersta förutsättning.
Det manliga jaget i denna diktbok skriver alltså en del om döden. Dels om självmordet, dels om gammal hederlig dödsskräck: både hans mor, hans far och hans syster drabbades av hjärtinfarkt innan 50 års ålder, och nu går han och väntar på att det ska hända honom. Det finns en genetisk version av det sociala arvet som är nog så ödesdiger.
Detta sammanfattar också en politisk hållning: ett människoliv är inte bara summan av olika val, utan också en dom, ett öde eller en förbannelse.
Vissa är dömda att förlora, att leva i fattigdom, armod och existentiell ångest. Inte minst i Stockholm, den förhatliga "moderatstaden". Samtidigt idén om att det alltid redan är för sent och att ingen riktig försoning är möjlig.
I valet mellan nåd och nöd är poeten mer benägen att tro på det sistnämnda, även om motsägelsefulla subjekt, utsagor, texttyper, stilar och positioner sidoställs boken igenom och liksom osäkrar varandra.
Det är tes och antites, men syntesen uteblir programmatiskt och i stället så bara fortsätter det. Och fortsätter.
Det riktningslösa är ett självändamål. Som i "motsatsen till att berätta en historia".
Efter en hatisk utgjutelse eller mordfantasi över någon svensk politiker kan en nästan löjligt förundrad och finstämd centrallyrisk betraktelse över ett körsbärsträd i blom ta vid.
Så vad är då giltigt?
Jag menar: varför tar jag som läsare fasta på död, hat, äckel, skamkänslor, förlust, skräck och så vidare – hela den becksvarta arsenal som den här boken släpar på – snarare än dess rimligen lika meningsbärande stunder av kärlek, stillhet, njutning och gemenskap?
Kanske för att poeten ändå får dessa att framstå som (förvisso närmast självlysande) undantag:
det är skönt att leva.
när man får leva.
så som man önskar.
som man kan. önska.
i närheten av det.
men.
ofta är det svårt.
alldeles för svårt.
Metakommentarer om boken som sådan såväl som om skrivandet och poesin är integrerade delar av boken: "Vad ska denna dikt // användas till?"
Och: hur ska den för den delen läsas? Inte i sträck, som en 70-sidig diktsamling väl? resonerar poeten.
Säg inte det, menar jag: kan poeten hetsäta kan väl läsaren hetsläsa.
För än en gång tycks Johan Jönson ha överträffat sig själv och faktiskt i någon mening överskridit läsbarhetens gräns.
Ackumulationen är mer ofantlig än nånsin, textöverflödet ännu mer påtagligt och konkret. Med sina 1 243 sidor är med.bort.in. helt enkelt ett diktbokmonster av sällan skådat slag. Och är det ens meningen att den ska vara överskådlig?
Naturligtvis inte. Jag har redan beskrivit boken som ett slags dödsur. Men dikten är också ett sätt att skriva livet. Att på något sätt ta in eller göra dikt av precis allt. Som en diktversion av "Min kamp".
Eller: helt enkelt ett sätt att leva.
Och då handlar det både om att inkorporera och att förspilla livet genom att skriva: på så vis är boken en självuppfyllande profetia, en evig rundgång, som i upprepningens förbannelse, den eviga återkomsten etc.
Teman, fraser, idéer: allt kan och ska processas, skäras i bitar, idisslas och kastas upp och om och in i Jönsons bokmaskin, bestående av olikformade stycken, kompakta sekvenser, pauser och klipp.
Så hittar jag till exempel de hjärtskärande resterna av en favoritformulering ur förra årets "Livdikt: "måste sluta hoppas. // vill inte dö än".
Och sådär håller det på. Som Jönson skrivit så många gånger förr: dikten är för hans del skamligen bortkastad tid och förlorade pengar. Den fete, depressive, aggressive, självhatande poeten är en börda för sin fru och sina barn på alla upptänkliga vis.
Och man tenderar ju som läsare att ta jagets insisterande och förment självutlämnande utsagor på orden, trots att det också uppmanar till motsatsen, nämligen att boken inte är jag. Utan just en bok: "detta livslika parallellöverflöd".
Inledningsvis beskrivs den som "en minnesbok // utan något särskilt märkvärdigt att minnas".
Men eftersom Jönson är en så rysligt bra poet blir det mesta ändå anmärkningsvärt, intensivt, förtätat.
Så: även om poeten gång efter annan förlorar både tro och hopp, vittnar kampen med dikten, med livet och lidandet om något annat: "poesin / vänder sig / till ingen / räcker / till alla".
Det är lika blygsamt som anspråksfullt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus