Ett spöke går runt Europa

Johan Malmberg läser Magnus Lintons "De hatade, om radikalhögerns måltavlor".

boken. Hur kort är steget mellan vardagsrasismen och ren fascism?

Magnus Linton säger i förordet till De hatade att han tycker att medier länge ägnat högerextremism för mycket utrymme på bekostnad av moderat xenofobi. Men när han så hösten får uppdraget att skriva en reportagebok om högerextremismens offer runt om i Europa, har saker redan förändrats.

I ett slag har avståndet mellan marscherande fascistiska medborgargarden som fördriver romer i Ungern och nordiska "invandringskritiska" politiska partier krympt.

Den direkta orsaken inträffade på Utøya den 22 juli 2011.

Linton spelar åter upp scenerna med en Anders Behring Breivik som skjuter ihjäl de han ser som framtidens makthavare, unga socialdemokrater på en idyllisk sommarö.

Genom vänsterdebattören Ali Esbatis ögon går händelserna i repris, han som var på plats och såg livlösa människor i skateboardrampen, kropparna som flöt i vattnet och hur tiden frös när han mötte Breivik på kort avstånd och mest av en slump undslapp döden liggande i vattenbrynet.

I dag, exakt sex månader senare, rullas de ohyggliga bilderna återigen upp.

Men minns vi att ledande medier initialt öppet spekulerade i att Norge som Nato-medlem nu fått betala priset och var utsatt för ett islamistiskt terrordåd? Är man optimistiskt lagd tror man att vi lärde oss något i somras: att extremismen lika gärna är vit och vår som mörk och deras.

För den breda rundmålningen av högerextremismen runt om på kontinenten läser man helst Lisa Bjurwalds bok "Europas skam" från ifjol.

Den är schematisk och tydlig på ett annat sätt än Lintons bok. Men "De hatade" är också tänkt som något annat. Ett snabbt intellektuellt dyk i samtiden med impressionistiska intryck från radikalhögerns fronter, med offrens berättelser och med idéburna röster som ställer de svåra frågorna om hur högerextremismen hänger ihop med dagens Europa.

Magnus Lintons startar rundturen i Ungern, i byar som Tatárszentgyörgy där attacker mot romer 2008 inledde en våg av antiziganism som kom att svepa runt Europa och han landar i en annan ungersk by som visar hur långt det gått.

I byn Gyöngyöspata svepte vårfloden i mars 2011 bort ett antal gamla ruckel, de råkade vara romska. När romerna erbjöds nya hus i en "vit stadsdel" och en person i området av en händelse tog sitt liv, blev det gnistan som åter tände en mycket brutal förföljelse. Paramilitära grupper inom högernationalistiska partiet Jobbik tågade in i byn i regelrätta uniformer – och romerna tvingades bort.

Finns det en skrämmande bild av hur långt högerextremismens hat kan leda är Ungern det mementot.

Landet styrs i dag av det nationalistiska regeringspartiet Fidesz med stöd av extremistiska Jobbik. Så skapas arbetsläger för socialbidragstagare, medielagar som begränsar det fria ordet och ges legitimitet åt övergrepp mot romer och andra minoriteter.

I Holland finner Magnus Linton offren för Geert Wilders extrema islamofobi; talet om den klickande demografiska bomben, om Eurabien, om islamiseringen av väst. Talet om kriget mot islam. Det krig som tempelriddare Breivik drog ut i.

Linton menar – och det tror jag han har helt rätt i – att det mest slående med Breiviks omvärldsanalys är att den är så mainstream.

När österrikaren Jörg Haider för ett decennium sa det Wilders säger i dag fördömdes han unisont av Europas politiska elit.

Det finns grundläggande skillnader på Europas högerextrema partier. I söder är de kristet socialkonservativa (Frankrike, Italien, Österrike) och i norr liberala (Danmark, Holland, Norge).

Men framryckningen är snarlik, det handlar om extremistpartier som vinner terräng främst genom att de etablerade partierna gradvis anammar deras politiska retorik.

Talet om "kultur" – som ju är högerextremismens modeord, den luddiga tillhörighet som numera formar nationer och nationalism – tar politikens plats.

I "De hatade" träder flera intressanta röster fram som har en dyster syn på utvecklingen.

Den ungerske filosofen, GM Tamás, menar till exempel att den "biopolitiska utvecklingen" (staters intresse av att reglera människors beteende) i princip är omöjlig att vända i ett tvåtredjedelssamhälle. Uppdelningen gör att man ifrågasätter de som parasiterar. I Gyöngyöspata som i Svedala.

Skillnaden skulle vara hur långt den ekonomiska krisen har nått, ju längre dess mer graverande uttryck.

Invändningar mot den analogin mellan länder – demokratisk tradition är en – finns. Men det är ödmjukt att som David Art ("Inside the Radical Right") påminna om att radikalhögern är en historisk europeisk tradition. Åren 1950-1980 blott ett glädjande undantag.

I dag är kanske 90 procent av europeerna demokrater. Men högerextremismen flyttar fram och återtar positioner.

När Linton påpekar att Breiviks omvärldssyn är etablerad i breda kretsar betyder det att extremismen normaliserats. Som vårt eget SD med en person som Kent Ekeroth i riksdagen.

I grunden är denna utveckling en slags förtvivlan inför moderniteten, en värld i förändring, som sociologen Thomas Hylland Eriksen säger. Därför blir förstås de ord som symboliserar progressiviteten de mest laddade för högerextremismen.

Magnus Linton lånar här genusforskaren Jorunn Øklands idé att Breivik drevs av ett särskilt hat mot feminismen. 2011 bär i så fall verkligen syn för sägen ur ett svenskt perspektiv där en diffus manslobby försökt att pk-stämpla feminismen på ett sätt som påminner om den främlingsfientliga retoriken.

Vad man hade önskat av Magnus Lintons lika infallsrika som intressanta reportagebok är möjligen något färre frågor och några fler svar.

Jag hade gärna till exempel sett honom försöka definiera den statsbärande socialdemokratins roll i utvecklingen. Det var ju just den som Breivik, mycket symptomatiskt, riktade sina vapen emot.

Socialdemokratin är per se pragmatisk, förändringsbenägen.

På samma sätt som EU ständigt måste vara ett projekt i rörelse.

Just därför är den europeiska unionen de marscherande ungerska nynazisternas värsta fiende.

Någonstans här, i hatet mot dem båda, möts den ideologiska högerextremismen och de alldeles vanliga helyllerasisterna i dagens Europa.

Johan Malmberg johan.malmberg@hd.se042-489 92 31