Välslipade otäckheter
Annika J Hagström lsäer Amanda Hellbergs "Tistelblomman".
Tistelblomman
Amanda Hellberg
Forum
boken. Den svenska skräcklitteraturens nya stjärnskott Amanda Hellberg är tillbaka med nya otäckheter. Senast vi träffade hennes hjältinna – den synska barnboksillustratören Maja Grå – var förra året, när hon i ”Döden på en blek häst” hemsöktes av vålnader på en konstskola i Oxford.
I den nya romanen, Tistelblomman, har Maja lämnat konststudierna bakom sig, och istället begett sig till det skotska höglandet tillsammans med pojkvännen Jack. Där ska de i minst ett halvår bo och arbeta tillsammans i Tistelblomman, ett ensligt hus på landet. Föga förvånande visar sig detta vara en mycket dålig idé.
Helt ovetandes har Maja och Jack flyttat in traktens spökhus. Ingen vill gå nära Tistelblomman – vare sig hantverkare, vänner eller ens ägarna – men ingen vill berätta varför. Maja anar närvaron av något i huset som inte tycks vilja henne och Jack väl.
Så småningom lyckas hon få höra några av legenderna kring huset och dess tidigare invånare. Mysteriet blir allt obehagligare ju mer Maja får veta. Först när hon börjar samarbeta med den lille pojken Adrian – som även han har en förmåga att kommunicera med döda – börjar husets hemligheter klarna något. Frågan är om Maja och Adrian kan lösa gåtan innan husets andar själva gör sig av med dem.
Sedan den uppmärksammade debuten med ”Styggelsen” (2008) – som nominerades till Borås Tidnings debutantpris – har Hellberg tonat ner de brutala våldsskildringarna. Istället har hon arbetat fram en mer suggestiv berättarteknik, vilken i denna tredje roman känns ännu mer slipad än i ”Döden på en blek häst”. Hela tiden har man känslan av att de mest ohyggliga monster väntar på nästa sida, men Hellberg har lärt sig att hålla sina läsare på sträckbänken nästan bokstavligen in på sista sidan. Med hjälp av korta kapitel och högt tempo piskar hon upp stämningen; det här är en roman som bygger på atmosfär, och just atmosfär är Hellbergs starkaste kort.
Det är förvisso underhållande läsning, och dessutom tacksamt med en spänningsroman man kan ta sig igenom i en sittning, om man råkar ha en ledig lördag till sitt förfogande. Men även om jag förtjust läser på i ”Tistelblomman” saknar jag ibland ett större allvar i Hellbergs berättelse. Jag vill ha mer än bara underhållning: en större djupdykning i den mänskliga psykologins mörkare sidor.
Till skillnad från förebilden Stephen King – liksom i den förra romanen dyker hans namne inspektör Steve King upp även denna gång – tycks Hellberg undvika vatten som är alltför mörka och djupa. Resultatet blir något tunt och mysteriets upplösning tycks komma från ingenstans: alltför godtycklig och plötslig för att kännas helt tillfredsställande.
Hellberg har hittat sin röst – nästa gång hoppas jag att hon vågar skriva en längre och mer komplicerad roman.
Jag ser fram emot att läsa den.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus