Litterärt lödig debut
Crister Enander om Pontus Ljunghills "En osynlig".
Bildmaterial
En osynlig
Pontus Ljunghill
Wahlström & Widstrand
Utkommer i dag
boken. Ingen vet varför han oväntat beslutat att säga upp sig. Han är ännu inte fyllda femtionio år.
Under de senaste nio åren har han förvisso, på egen begäran, varit placerad på det nästan anonyma och fullkomligt undanskymda Kriminalmuseet som är inrett på vinden i Kungsholmens polishus. Kommissarie John Stierna har annars en exemplarisk karriär bakom sig. En gång var han den yngste kommissarien i landet, placerad vid Kriminalavdelningen som han senare blev chef för.
Nu haltar han svårt, bär träkäpp och har börjat se på livet med andra ögon. Förväntningar har förbytts i ett stillsamt och smått resignerat accepterande av de villkor som råder.
På många sätt har Stierna lyckats bli något av en legend inom kåren. En polis som många ser upp till, en förebild helt enkelt. Men när han lämnat arbetet och gett sig av till Visby kommer det förflutna tillbaka – eller, mer korrekt, en del av hans historia hinner ifatt honom.
Denne melankoliske man, ansatt av tillkortakommanden och hemsökt av ett privatliv som aldrig riktigt lyckades bli hans, har Pontus Ljunghill – kriminolog till utbildningen och journalist till yrket – skrivit sin debutroman med titeln En osynlig.
Det finns något dröjande och motsträvigt eftersinnat över boken som tilltalar mig.
De många andra deckarförfattarnas flåsighet och behov att krampaktigt försöka få spänningen att stegras saknas. Ljunghill litar på sin berättelse och att den är fängslande nog.
När Johan Stierna tagit det sista från sitt arbetsrum och satt på dig hatten och begett sig ut i ett ännu soligt Stockholm är det som han aldrig existerat. Arbetskamrater glömmer honom fort. Men Johan Stierna längtar inte efter friheten, det är inte fritid han söker. Det är nederlaget han går till mötes. Sitt eget nederlag.
Han kommer till Visby, nästan tömt på semesterfirare så här i slutet av september månad. Året är 1956. Stierna har bokat rum på värdshuset Rosengård mittemot domkyrkan Santa Maria. Han får ett rum högst upp, på tredje våningen.
Han har före avresan med pedantisk noggrannhet packat ner alla akter och PM, protokoll och anteckningar som rör fallet med Ingrid Bengtsson.
År 1928, den 3 september, hittades en ung flicka mördad och våldtagen ute på det redan då nerlagda Djurgårdsvarvet. Hon hette Ingrid Bengtsson och var ännu inte nio år fyllda. Hon hade lämnat sitt hem för att gå till en klasskamrat för att få redan på vilken läxa de hade. Efter att hon lämnade kamraten Anna på Sankt Eriksplan för att gå hem till Upplandsgatan 13 har ingen sett henne.
Och nu går preskriptionstiden ut för mordet. Förövaren kommer att gå fri. Johan Stierna tror inte att han kan bära skammen eller hantera känslan av fiasko. En gång gav han den döda flickans mamma ett heligt löfte: han skulle få fatt i mördaren. Han har misslyckats med att uppfylla sitt löfte.
Pontus Ljunghill har skrivit en ovanligt läsvärd spänningsroman med en välutvecklad känsla för personernas psykologi och ett fint handlag då han skildrar ett svunnet Stockholm utan att hänfalla till besvärande nostalgi.
Den är avsevärt mer litterärt lödig än de flesta andra deckare som kommer ut i vårt avlånga land med en bestialisk seriemördare lös i varenda liten sketen by.
Den har mer av välskriven och reflekterande roman över sig.
Enkelt och rakt formulerat: Pontus Ljunghill har avsevärt mer gemensamt med Håkan Nesser än med Björn Hellberg.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus