Från morgon till morgon
Jenny Högström om Eva Ribichs diktsamling "Vi vaknar".
Vi vaknar
Eva Ribich
Albert Bonniers Förlag
Utkommer i dag
boken. Inga skiljetecken skymmer sikten i Eva Ribich nya diktsamling, Vi vaknar – och för all del inte mycket annat heller. Det närmaste man kommer är väl asteriskerna som delar upp den ytterst sparsmakade texten och liksom anger takten i denna minimalistiska bok på 99 luftigt satta sidor. Asterisken som figur återkommer även på andra vis: på bokomslaget en bild av en ljuskälla (solen?) i motljus. Och i dikten som utspelar sig under ett högsommardygn – från morgon till morgon, ljus till ljus – glittrar vatten, ett du och ett jag bländas, "strålarna strålar" och det är solen, månen eller ett plötsligt åskoväder. Dess blixtbelysning är också det sätt på vilket dikten själv fungerar.
Det är tre, högst fyra rader per sida. Så hur långsamt jag än läser – går det fort. För dikterna är som diabilder där Ribich dröjer vid varje ögonblick kortast möjligt. Som i inledningen:
Solen
bakom rullgardinen
Vi vaknar
Principen är: hur lite behövs det för att beskriva eller ringa in det väsentliga? I den meningen är dikten om det utbrytande ovädret exemplarisk. Med tre rader – "Det vita ljuset /genom rummet // ett tusen ett" – är ögonblicket ett faktum.
Men Ribich skriver inte bara enligt denna kortfattade och samtidigt suggestiva regel. Dikterna är även som små allittererade sånger där vokaler och konsonanter hela tiden rimmar med varandra, svarar på varandra i en sorts pågående samtal. Det är "hals" och "plats" och "salt", det är "glitter" och "kvittrar", det är "bländar (...) i gläntan", "nektariner i händerna" och "frukt i munnen".
Men detta reducerandets princip lägger naturligtvis ett oerhört fokus vid det som står på sidorna. Detta utnyttjar Ribich till exempel när diktjaget kärleksfullt upprepar: "du finns // du finns". Eller som här (väldigt vackert): "Måsarna cirklar //i cirklar// i cirklar". Men det kan naturligtvis också slå över och bli övertydligt: "En ensam tall / växer ut ur klippan // Ensam".
Och mer än en gång kommer jag på mig själv med att vilja stryka ännu mer i dikterna. Reducera, redigera. I formuleringar som "Allt vi behöver / bär vi med oss" börjar jag till exempel att leta efter dolda betydelser, och det sentimentala eftertrycket i "Följer dig / var som helst" tar för mig helt udden av den i övrigt lite pratiga dikten.
Förutom den lugna stilla sommardag som går sin gilla gång, ett du och ett jag som vaknar, går och badar, fikar, sover middag etc kilar sig möjligheten till ett slut (på kärleken) in i bilden på ett för mig lite otympligt vis: "Frågan som ska få ett svar// Vilken dag är den sista". För mig är det en ytterligare nivå dikten inte behöver.
Eller får dikten inte vila i lyckan och varat utan att detta måste ha ett slut, en skugga?
Det är vackert, javisst. Men definitivt inte min kopp te.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus