Vi minns dig, Herr Wallenberg

Johan Malmberg recenserar Alex Kershaws utmärkta bok om Raul Wallenberg för att påminna om Förintelsedagen.

boken. Den brittiske författaren Alex Kershaw bygger upp sin Raoul Wallenbergs sista dagar som en thriller. Den öppnar i den burgna villan i Wannsee där nazitoppen skissade Förintelsen och firade med några konjakskupor. Några år senare hade Förintelsen svept bort flertalet av Europas judar, stad efter by, land efter land.

Konstruktören Adolf Eichmann såg bara ett hinder på vägen mot den totala Förintelsen, Ungern. Landet styrdes av tyskarnas bundsförvanter i Horthys fascistregim, men trots det var den talrika judiska befolkningen på 725 000 människor så här långt in i kriget relativt fredad.

För Eichmann med sitt oförklarat brinnande judehat var det ett slutgiltigt prov, det som han äntligen skulle vinna Hitlers fulla gillande för. När Adolf Eichmann anländer till Ungern i mars 1944 skedde så allt mycket fort.

Snart löpte tågen mot Auschwitz. Hundratusentals judar skickades rakt in i gaskamrarna.

Aldrig förr hade Förintelsen gått så fort. Med en så förfärande hastighet.

Kriget höll på att förloras, den ryska fronten närmade sig Ungern. Men kriget mot judarna skulle Eichmann vinna.

Det judiska samfundet gjorde lama försök att genomföra Eichmanns förslag ”blod mot pengar” och köpa sig en miljon judiska liv. Men de allierade var emot att förhandla med nazisterna.

En som förhöll sig mer pragmatiskt var Raoul Wallenberg som sommaren 1944 fick uppdraget att åka till Budapest för att rädda judar. Han beskrivs av någon som dumdristig, otåligt handlingskraftig. Av sig själv som en Harenfuss, en harkrank. Av Kershaw som den störste hjälten som gjorde jobbet när det internationella samfundet var tyst.

Författaren bygger sin thriller om Wallenberg som en kronologisk, komprimerad, rappt berättad historia. Det är en bladvändare med nobelt syfte, nämligen att bidra till att rädda Förintelsens röster åt eftervärlden. Därför är det naturligt att det är vittnena själva, några av de som konkret räddades av Wallenberg i Budapest är de som själva får ge färg och liv åt de annars så ofta återberättade historierna.

Precis som i Malmöfilmaren Fredrik Gerttens ”Hoppets hamn”, som visas på SVT i kväll, bär Kershaws bok insikten om att Förintelsens allra yngsta offer nu är gamla och inte har många år kvar i livet.

Därför är också Kershaws bok mycket filmisk i sitt upplägg. Den återberättar en väl tröskad historia om Wallenbergs oortodoxa metoder för att heroiskt rädda tusentals judar – de högsta siffrorna talar om 100 000 – genom att tilldela dem svenska skyddspass. Det filmiska består bland annat i att framställa det yttre brutala förloppet i skuggan av en dramaturgiskt förfinad tvekamp mellan Raoul Wallenberg och Adolf Eichmann.

Skönheten och Odjuret. Godheten mot Ondskan. Alex Kershaw är inte ute efter att vederlägga myter eller historier, som den mer vetenskapligt inriktade utgivningen syftar till, utan återger gärna dramatiska skeenden och möten som någon gång till och med är vetenskapligt ifrågasatta.

Som exempelvis ett möte mellan Wallenberg och Eichmann som ges emblematisk tyngd; den moraliskt högreste svensken som för en stund slänger diplomatin åt sidan och läxar upp Eichmann och nazismen, i ett episkt möte i svenskens bostad i Budapest medan ryskt artilleri lyser upp kvällshimlen.

Sanningshalten i det mötet betvivlas starkt av Paul Levine ("Raoul Wallenberg in Budapest: Myth, History and Holocaust") och andra forskare, men Kershaw använder det ändå eftersom det fungerar som dramatisk peripeti i envigen mellan Eichmann och Wallenberg.

Kershaw korsklipper elegant mellan de närgångna, gripande ödena och de stora historiska skeenden som Wallenberg verkar i. Han skildrar inlevelsefullt hur den politiska mardrömmen går från Horthyregimens övermakt till att de ungerska nazisterna, pilkorsarna, griper makten och startar ett skräckvälde med få motstycken. Judar mördas godtyckligt, unga ligister patrullerar gatorna – och Donau färgas röd av massavrättningar vid flodens strand.

Det är just i en sån scen som två av de vittnen som är mest centrala bland vittnesmålen träder fram. Läkarstudenterna Alice och Erwin räddas mirakulöst då Wallenberg förmår mördarlystna pilkorsare att stoppa en ren avrättning. Det är en osannolikt scen, men vittnet Erwin (Koranyi) minns detaljerat hur Wallenberg gav 150 livet tillbaka.

Kershaw är generös med att ingående beskriva ansikten, karaktärsdrag i ett försök att ge liv åt historierna. Fiktionaliseringen är förrädisk, men uppsåtet är garanterat gott.

För helvetet bor i detaljerna.

Eller som Eichmann sa ”Hundra döda är en katastrof. En miljon är statistik”.

Avslutningsvis får vittnena lägga sina minnen intill skrivningen om hur Wallenbergs och de ungerska judarnas öden beseglas. Sovjet tågade in och istället för förväntad frihet väntade massvåldtäkter av kvinnorna i Budapest och masstransporter till Gulag.

Kershaw adderar sedan en parallell till dagens politiska klimat i Ungern, då landet åter omfamnar fascism och stöveltramp. Erwin som undslapp Förintelsen säger att han ingen önskan har att återse landet, det vore för hemskt att tvingas se dagens förföljelse av romer eller hur Wallenbergs minnesmonument vid Donaus strand vandaliserats av antisemiter.

Men inte bara i Ungern saknas riktig rannsakan av skuld och brott under Förintelsen. Alex Kershaw avslutar med att påminna om den svenska tysta diplomatin som vägrade att utöva påtryckningar mot Sovjet – och därmed troligen sumpade möjligheten att få Raoul Wallenberg fri. Den svenska tystnaden har varit lång.

Och som svensk sträcker sig den stumma diplomatin rakt in i svensk dagspolitik i ärenden som Dawit Isaak, Martin Schibbye och Johan Persson.

Ett memento under innevarande Raoul Wallenbergår.

Johan Malmberg johan.malmberg@hd.se042-489 92 31