Med tunn hud
Diana Holmberg om Joan Didions "Blå skymning".
Bildmaterial
Blå skymning
Joan Didion
Översättning: Ulla Danielsson
Atlas
boken. Redan i “Ett år av magiskt tänkande”, Joan Didions fantastiska bok om sin kamp med sorgen efter makens död, uttrycker hon skepsis över sin egen litterära stil – den som bidragit så till hennes berömmelse. Hon uttrycker att hon behöver mer än den för att hitta mening i det hon skriver.
Det är kanske svårt att förstå, för vad finns i en bok förutom ord, ordnade ord?
Jo, det finns allt det man tänker på men inte skriver och för läsaren samma sak: allt det man vet som inte står i boken. I detta fall vetskapen om att Didions vuxna, adopterade och högt älskade dotter blev allvarligt sjuk och dog strax efter sorgeboken gått till tryck.
Nu, vid 75 års ålder, har hon mot all rimlig förväntan skrivit en andra sorgebok som kretsar kring denna katastrof. Blå skymning kommer nu ut på svenska i en översättning av Ulla Danielsson som i stort är mycket bra.
Didions nya verk kommer ganska vitt ikring denna katastrof för “tiden går” och det är ett av de slitna begrepp som hon stirrar på tills det först fylls av skrämmande insikt och sedan förvandlas till ett hårt verktyg med vilket hon skoningslöst hackar på sina minnen och sin självbild.
Tidens gång har inte inneburit att Didion övergett en stil som är elegant för att den är effektiv, till exempel hennes upprepade omtagningar som fungerar som ett slags mentala efterstygn med vilka hon nålar fast ett skeende och en verklighet. Men de insikter som tekniken leder till är så vittfamnande att de ger boken ett första intryck av splittring. De precisa formuleringarna skänker en stunds bedövad styrka inför de förtvivlans hajkäftar som rör sig under ytan men nu låter hon den ytan krackelera.
Läsaren tas med på en resa som är både djupt berörande och inte så lite obehaglig. Jag måste betänka skillnaden mellan litteratur och verklighet, och tackar för det.
Häromkvällen såg jag en dokumentär om en begåvad ung fotograf som tog sitt liv. Föräldrarna reflekterade över sitt liv med dottern, och modern – naturligtvis modern – funderade över om hon på något sätt kommit tillkorta som förälder.
Kanske det bara är en fråga om vad kvinnor och män nuförtiden kan tillåta sig att säga högt, en fråga om hur tunn huden är.
Men där hamnar i alla fall Didion också, naturligtvis. Hade hon varit en tillräckligt god moder? Samvetsbråkandet är inte till för att bli en bättre människa; varför skulle hon bry sig om det, nu? Hon vill bara fånga sanningen. Bara.
Förvisso präglades hon av sin tid. Till exempel rekommenderades hon och maken på 1960-talet att för sitt adopterade barn berätta sagan om valet, om att de valt just henne framför alla andra barn. Nu förstår hon den psykiskt lättrörliga, ibland deprimerade dotterns problematik: om någon kunnat välja en, kan man också väljas bort, om någon en gång kunde överge en, kan det hända igen. Men det var en infektion som tog hennes liv.
Didion värjer sig mot ett annat uttryck, som säkert används i avsikt att trösta, att dottern haft ett “privilegierat” liv. Men boken är tryfferad med dyra varumärken som fungerar som visuell stenografi för dem som känner igen dem, till exempel de exklusiva linneklänningar som köps in inför en reportageresa till Vietnam, en resa föräldrarna tar för givet att babyn ska följa med på. Men det är aningslösheten som författaren i efterhand häpnar över.
Hon och dottern levde visst ett privilegierat liv men det hon så smärtsamt gräver fram är allas erfarenhet, förr eller senare: det finns inget skydd mot lidandet, allra minst i form av konst.
Om boken föreföll mig splittrad och gränslös så beror det på att Didion visar mig att sorgen inte kan avgränsas, att rädslan, dotterns och moderns, inte låter sig tämjas och att bräckligheten, den fysiska och den mentala, kommer till oss alla. Mer exakt är Didion rädd att åldrandet ska innebär att hon fråntas minnena av dottern. Men minnen i allmänhet är numera saker hon inte vill komma ihåg.
Tills vidare kramar jag denna meditation över modet att hålla sig levande, väl medveten om att jag antagligen låter det begreppet byta plats med lusten eller förmågan.
Självbedrägeriet är också nödvändigt ibland, tills man kommer till den punkt där Joan Didion befinner sig. Men, som sagt, jag tackar.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus