En tandlös tiger
Mats Kolmisoppi läser haussade "Tigern i Galina" av Téa Obreht.
Bildmaterial
Tigern i Galina
Téa Obreht
Översättning Molle Kanmert Sjölander
Albert Bonniers förlag
BOKEN. Jag slår igen Téa Obrehts pikareskroman med en undran som inte bara har att göra med mitt eget förhållande till litteratur och skrivande: Är det verkligen detta läsarna vill ha? Är det skrönor och fluffig godhet som är litteraturens uppgift? Om man ser till mottagandet som boken fick i USA är svaret ja. Den unga författaren har listats av The New Yorker som en av de viktigaste under 40, Tigern i Galina gav henne som den yngste författaren någonsin (hon är född 1985) "Orange prize for fiction", och nu ges den alltså ut av Sveriges största förlag.
Det är en driven roman som vet att hantera sina verktyg på ett skickligt sätt, som lyckas med att skapa spänning och höjdpunkter. Men den bjuder nästan aldrig på motstånd. Boken är som ett landskap omöjligt att gå vilse i. Stora blinkande pilar visar vägen och blåser upp läsarens känsla av rättrådighet genom att poängtera hur fel det är med småaktighet och kollektiva bestraffningar.
Från sin upphöjda och allvetande position inbjuder berättaren också till småmysigt medlidande med dem som drabbas av världens orättvisor.
Den goda berättaren heter Natalia, en ung läkare på Balkan som tillsammans med sin kollega Zóra reser över en av de nya gränserna för att vaccinera barnhemsbarn. Obreht skriver om ett diffust och mytologiserat Balkan. Man kan gissa sig till att "den stora staden" de kommer från är Belgrad.
Resans slutmål är svårare att placera, men det ligger i närheten av havet. Det verkar som att syftet med omskrivningarna är att avpolitisera läget i det forna Jugoslavien och att istället berätta om enskilda människoöden, bortom nationalitets- och religionsbeteckningar.
Men om det nu inte är viktigt var berättelsen utspelas, eller vilka beteckningar som gjort sig skyldiga till vad under kriget, varför då lägga en tunn och genomskinlig slöja över orterna?
Varför får till exempel Mostar heta Sarobor och samtidigt behålla sin karaktäristiska bro? Möjligen kan svaret hittas i att Obreht talar från utsidan. Hon är född i Belgrad men växte upp i Cypern och Egypten och flyttade som tolvåring till USA, där hon fortfarande är bosatt. En välvillig tolkning är att orternas namn har ändrats av respekt för dem som genomlidit kriget.
Men rockaden medför också att kritik skulle kunna avfärdas med ett "det rör sig bara om skönlitteratur". Därför blir romanen en tandlös hyllning av skrönans sätt att skildra världen på.
Det är inte vaccinerandet av barnen som är huvudspåret. Inte heller de starkare realistiska skildringarna av hur livet tedde sig för ungdomarna i Belgrad vid krigsutbrottet. I berättelsens början har Natalias morfar gått bort, vilket får henne att minnas hans historier om övernaturliga fenomen och händelser i byn Galina under andra världskriget.
Till denna Grimm-by kommer en utsvulten och skabbig tiger som tvingats iväg från "den stora staden" efter att nazisternas bomber lagt djurparken i ruiner. Tigerns närvaro i skogarna splittrar byborna. Ryktet om att den dövstumme muslimska slaktarhustrun i maskopi med tigern har tagit livet av slaktaren sprider sig.
De som inte har betydande roller framställs här som intrigerande skvallerkärringar redo att bränna häxan på bål. Men den nioåriga pojken, morfar, står tillsammans med en handfull andra ljusgestalter för medkänsla och rationalitet.
Meningen är att vi ska ömka tigern, liksom den dövstumme analfabeten. Att vi ska tycka illa om de bonniga byborna som tror att kvinnan väntar tigerns barn. Det är tryggt och ofarligt. Och bilden av en läsare som sitter i en fåtölj och hummande nickar i takt med texten är svår att få ur skallen. Det är som att romanen har skrivits för just honom eller henne.
I övrigt kan nämnas att tigern inte är det enda djur som klampar fram över boksidorna. Här finns en elefant som vandrar genom natten i den stora staden, en man som omnämns som Björnen och har mästerliga konservatorsfärdigheter är av betydelse för berättelsen. Dessutom har "Djungelboken" av Kipling en framträdande roll. Ibland undrar jag nästan när dvärgen ska dyka upp, eftersom romanen tycks befolkad av en gammaldags cirkustrupp.
I brist på dvärg får man nöja sig med Dödens brorson. En "dödslös" man som samlar ihop nydöda själar. Det är med honom morfadern äter middag på en restaurang i närheten av bron, strax innan artilleribeskjutningen inleds. De har följts åt genom decennierna och för nu, under en överdådig måltid, existentiella samtal.
Middagskonversationen mellan morfadern och den dödslöse skänker striderna utanför restaurangen en stor och vacker mening. Det är obehagligt. Visserligen är det en viktig funktion för sagan och myten, liksom för religionen, att göra det obegripliga fattbart.
Men misstanken om att platsen är vald för dramatisk effekt är stark. Här blir kriget inget mer än en apolitisk fond som ska ge den övernaturliga skrönan färg och nerv.
Jag misstänker att det är därför som så många har tyckt om "Tigern i Galina".
För att man som bekväm läsare tryggt omsluten av fiktionen kommer så lätt undan, och ändå kan säga att man har varit vid fronten.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus