Jag minns min gråa betong
Mikaela Blomqvist om Eija Hetekivi Olssons uppväxtskildring "Ingenbarnsland", ett slags Svinalängorna förlagt till göteborgska Gårdsten.
Bildmaterial
Eija Hetekivi Olsson.
Ingenbarnsland
Eija Hetekivi Olsson
Norsteds
Utkommer i dag
boken. Bostadsområdet Gårdsten i Göteborg består som de flesta miljonprogramsområden av många och ofta höga hus belägna en bra bit ifrån centrum.
Trots 25 år i Göteborg har jag aldrig varit där och jag är i det hänseendet knappast något unikum. Likt många andra områden av denna typ är Gårdsten inte bara relativt isolerat geografiskt utan också socialt. Om detta och om livet i där i allmänhet under 80-talet handlar Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland.
I centrum står Miira den enda dottern i en typisk göteborgsk arbetarfamilj där pappa jobbar på Volvo och mamma är trappstädare. Men föräldrarna och många av deras grannar är finska. Miira får därför gå i en finsk specialklass där svenska bara fungerar som andraspråk, trots att de flesta eleverna är födda i Sverige.
Tankarna går naturligtvis främst till Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” som ju också skildrar finsk underklass i Sverige.
Det finns dock här en del principiella skillnader. För det första är misären här betydligt mer lågmäld och inte lika tätt koncentrerad. Miiras föräldrar har inte alkoholproblem utan är som föräldrar är mest, om än lite tillknäppta och tysta. Istället är alla eleverna i klassen, ja till och med på skolan, relativt fattiga.
På klassfotot från dagis som Miira några år senare studerar i detalj står de alla utan vantar i antingen på tok för små eller för stora, ärvda ytterplagg. Och vissa har det förstås ännu värre: Miiras svenska kompis har hål i framtänderna, är ständigt smutsig, har inga möbler hemma och får ingen mat.
Men framförallt blir inte Miira som Alakoskis Leena duktig och ansvarstagande. Istället är hon något av en värsting. Hon går runt med tändare och bränner papperskorgar, bombhotar skolan och snattar med en beundransvärd skicklighet.
Så småningom börjar hon också dricka, gärna mitt på dagen, i pundarlägenheter, på lekplatsen eller i trappuppgångarna.
Stilmässigt haltar "Ingebarnsland" en del. Bland annat ger Hetekivi Olsson efter för oskicket att hitta på egna ord som ger språket en (visserligen medveten) juvenil klang.
Sammansättningarna ”rapprapa” och ”powerprutta” vill jag verkligen aldrig höra igen. Likaså lider ”Ingenbarnsland” också något av den för genren typiska redovisningsivern.
Boken är uppdelad i de tre delarna lågstadie-, mellanstadie- och högstadieår och det är som att Hetekivi Olsson pliktskyldigt måste täcka in hela biografin.
Historien hade vunnit på att berättas i färre, kortare och mer betydelseladdade nedslag även om monotonin som uppstår nu förstås också har sina poänger.
Ändå är ”Ingenbarnsland” en på många sätt viktig bok. Det är (ned)slående hur klasstillhörighet ringar in och begränsar barns och tonåringars liv.
Den unga Miira måste hela tiden vara på sin vakt. Mot pundare som stryker runt på gården, mot näsvisa lärare och framförallt mot de vuxna män som visar ett växande intresse för henne.
Att hennes och romanens lycklig slut sedan består i att bli ihop med den unge snygge bildvikarien och se hans band spela på Avenyn känns i alla fall för mig inte helt tillfredsställande.
Men kanske blir det också just därför betydligt mer realistiskt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus