Jag är en annan

Jenny Högström om Ingrid Elams "Jag. En fiktion"

boken. Bara med titeln till sin nya bok, sätter Ingrid Elam ner foten. Boken heter nämligen Jag. En fiktion, och det Elam protesterar mot är naturligtvis vår tids sjuka: när en skönlitterär text är skriven i jagform slås allt kritiskt tänkande ut även hos den mest professionelle läsare, och jagberättaren associeras omedelbart med författaren som privatperson. Det som den i boken citerade Carl-Johan Malmberg i Svenska dagbladet kallade för att sätta "Likhetstecken mellan Jaget och Boken".

Den sortens läsningar ger Elam inte mycket för. Nej, i stället vill hon föra (tillbaka) litteraturen till en nivå där den får vara konst i första hand och därmed läses som fiktion.

Jag är alltså någon annan – och referensen till Rimbauds berömda citat dyker åtminstone upp i en kapitelrubrik. Jag är dock tacksam över att Ingrid Elam låtit bli att på 80-talsvis sätta detta jag inom citationstecken.

I och med sitt grepp att utropa jaget till fiktion, gör Ingrid Elam en annan listig sak. Istället för att skriva en bok uteslutande om självbiografier, ffokuserar hon alltså på jaget i litteraturen i stort – och kan därmed, i sina många uppslagsrika och inkännande närläsningar och nedslag i litteraturhistorien och den svenska samtidslitteraturen, omfatta betydligt flera genrer och texttyper.

Således skriver Elam om allt ifrån Sapfos fragment till verk av Emily Dickinson, Majakovskij, Proust, Jan Myrdal, Kerstin Ekman, Jonas Hassen Khemiri, Sara Stridsberg, J. M. Coetzee och Karl-Ove Knausgård. Vi hittar klassikerna "Jane Eyre" och "Den unge Werther". Bland andra. Och naturligtvis läser och diskuterar Elam Carina Rydbergs "Den högsta kasten", Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" och Lars Noréns "En dramatikers dagbok" – såväl böckerna som mottagandet.

En riktig klassiker inom självbiografikanon får också vara med, nämligen Jean-Jacques Rousseaus "Bekännelser" från 1780-talet. Lägg därtill Edith Södergran, Victoria Benedictsson and what not.

Fast det är ett stycke litteraturvetenskap läser jag den som en roman: otåligt, uppslukad. Och läsningarna av dessa böcker står inte för sig utan vägs istället ofta mot varandra och förstärker de enskilda tolkningarna. Till exempel liknas Rousseaus "Bekännelser" med Prousts "På spaning efter den tid som flytt", och de kvinnliga berättarjagen och deras kamp (inte sällan för konsten och det litterära skapandet) ställs mot varandra och jämförs naturligtvis även med de manliga i olika tider. Och så vidare.

Jag tror dock att Elam hade haft en hel del att vinna på att jämföra hur Daniel Sjölins "Världens sista roman" och Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" som ju båda utkom 2007, togs emot av kritiken. Den förra lästes ju helt enkelt som en roman medan författaren till den senare inte sällan avfärdades som ett regelrätt psykfall. Vidare hade jag gärna läst ett antal analyser av samtidspoesin, varför inte av en Johan Jönson som väl om någon arbetar med en iscensättning av jaget och författaridentiteten.

Urvalet, menar Ingrid Elam, är "personligt och därmed i viss mån slumpmässigt". Men för en någorlunda litteraturintresserad och -bevandrad läsare boende i Sverige i dag, så är det inga problem att hänga med i hennes referenser, oavsett om jag har läst eller inte. Författaren är uppenbart beläst och generös med denna kunskap, samtidigt som hennes prosa är klar och tydlig, på sin höjd lätt ironisk några gånger. Noterna är få och förpassade till slutet av boken.

Men. Det är mer än samtidspoesin jag saknar. Jag saknar ett öppnare problematiserande av projektets grundvalar. Även om Rimbauds "'jag' är en annan" alltså fick hänga med in i en kapitelrubrik – så saknar jag kanske något som en fördjupad diskussion av vad detta uttalande verkligen implicerar. Och vad det ligger i den där sammanblandningen av jagberättare och författare, som inte bara är en bokstavlig tolkning av ordet "jag", utan också visar på ett sug efter "verklighet", "sanning" och "autenticitet".

Visst är Ingrid Elams argument ofta övertygande, som varför jaget i Noréns "En dramatikers dagbok" ska läsas som en fiktion. Men känslan jag får är att Elam helt sonika vägrar ta den där diskussionen, trots att hon har möjlighet att göra det betydligt mer nyanserat och intressant än vad som blev fallet med exempelvis Carina Rydbergs "Den högsta kasten" och Maja Lundgrens "Myggor och tigrar".

Serge Doubrovskys begrepp "autofiction" hade också kunnat vara användbart om det inte förpassats till en inledande not. Där Elam dessutom verkar ha missuppfattat det. Autofiction är alltså inte en "samlingsterm för självbiografin och den självbiografiska romanen" utan beskriver just den självbiografiskt triggade romanen. Men kanske hade detta satt pinnar i hjulet för hennes egen idé? Mig gör det hursomhelst förbryllad.

Nå. Men Elams absolut största problem är att medan de texter hon skriver alla har en mycket stark jagberättare – den må vara hur fiktiv som helst – så är hennes bok, förutom ett kortfattat intro, i akut avsaknad av användningen av just detta lilla pronomen. Jag.

Således förvandlas "Jag. En fiktion" till ett jämnt flöde av påståenden vars avsändare gömmer sig bakom varje tvärsäker tolkning och auktoritärt konstaterande. Hur stiligt och smart det än är formulerat, så längtar jag till slut bara efter att subjektet faktiskt ska ge sig till känna.

Den som någon gång läst en recension av Ingrid Elam vet precis vad jag menar.

Jenny Högström jenny.hogstrom@hd.se042-489 91 40