Litteraturen och livet
Jenny Högström om Elif Batumans exceptionella debutroman "Besatta. Äventyr med ryska böcker och människor som läser dem".
Bildmaterial
Besatta
Äventyr med ryska böcker och människor som läser dem
Elif Batuman
Översättning Eva Johansson
Natur & Kultur
Utkommer i dag
boken. Det finns bara ett fel med Elif Batumans roman Besatta. Och det felet är inte ens författarens, utan förlagets, som låtit Henrik Lange göra omslaget.
Idén är inte dum: Lange har excellerat i pricksäkra tecknade kortversioner av världslitteraturen och Batumans bok har ju den ryska litteraturen som en av sina huvudkaraktärer. Detta till trots är det ett hiskeligt fult omslag, men som tur var blev jag också tipsad om boken från annat håll. Och vilken lycka den är!
För alla som undrat vad de ska göra med sina humaniorastudier är detta sannerligen romanen för dagen. För här är litteraturen och litteraturforskningen varken en parentes i livet eller på något sätt avskilda från verkligheten. På ett alldeles självklart sätt utgörs här både verkligheten och livet av litteratur. Litteraturen som föremål för den kärlek och – som romantiteln anger – besatthet kring vilka romanen på olika vis kretsar.
Det kan vara genom närläsningar av Isaac Babel eller Anna Karenina, en diskussion om Foucault eller René Girard och konsekvenserna av deras tänkande, lika väl som genom en sorglustig reseskildring till Samarkand eller en berättelse om livet på campus.
Med litteraturen som både ämne och medel upphäver Batuman med stor lätthet och spiritualitet gränsen mellan form och innehåll med sin säregna blandning av memoarer, essä och litteraturkritik.
Elif, romanens jagberättare, är första generationens invandrare med turkiska föräldrar och är uppvuxen i New Jersey. I bokens början svajar hon mellan studier i lingvistik och en skrivarkurs. Den idé om litteraturen som ett hantverk snarare än en konstform som råder på skrivarkursen, avgör dock saken, i samråd med en bruten arm: hon måste ta tag i sitt liv.
Så kommer Elif att tillbringa sju år som passionerad doktorand i jämförande litteraturvetenskap vid Stanford med den ryska litteraturen på sitt bord. Och för att ingen ska ta mista på hur litteraturen och livet verkligen hänger ihop och har allt att säga om varandra, tar hon inledningsvis avstamp i Hans Castorp, i Thomas Manns "Bergtagen", och jämför med sitt eget liv. Dylika drastiska grepp är för övrigt snarare regel än undantag.
Och hur lång tid det går efter att jag börjat läsa innan jag också börjar skratta högt för mig själv kan jag inte säga, men inte är det många minuter. Fattar ni! Detta är en samtidsroman om rysk litteraturhistoria, som är sakligt och otroligt dråpligt berättad. Det må vara en kommentar av Jacques Derridas "De la grammatologie", en skildring av en urspårad middagskonversation vid en Babelkonferens på universitetet eller en utläggning om Viktor Sjklovskij: alltsammans är lika förbannat roligt, lärorikt och underhållande.
Batuman är en avslappnad berättare, hon har absolut gehör – och ett omedelbart tilltal. Om detta vittnar också hennes blogg och de artiklar jag hittar av henne på nätet.
Som sagt: vad driver en människa till att åka till Samarkand en sommar för att studera uzbekisk poesi – om inte kärlek? En kärlek på gränsen till besatthet till den ryska litteraturen.
"Jag vet inte om jag tog parti för akademikerna bara för att jag råkade komma in på en doktorandutbildning, eller om jag blev doktorand för att jag i hemlighet redan tagit parti för akademikerna. Hur som helst slutade jag tro att "teori" hade makten att förstöra litteraturen för människor eller att det var möjligt att förminska något som man älskade genom att studera det. Inte var väl kärleken så bräcklig? Var inte vitsen med kärlek att den fick en att vilja ge mer, ge sig hän, bli besatt?"
Elif inte bara läser och diskuterar dessa ryska romaner. Hon iscensätter dem också så att de plötsligt utspelar sig i nutid, på campus. Och av detta blir det, precis som undertiteln anger: "Äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem".
Och har man inte läst de böcker som hon pratar om – ja, har man inte läst litteraturvetenskap, litteraturteori eller ryska, för den delen – så blir man å andra sidan otroligt inspirerad till att göra det!
Och har man läst dem, så vill man göra det igen.
Med sin debutroman gör Elif Batuman – i Eva Johanssons för övrigt mycket träffsäkra översättning – dessutom något så exceptionellt som att föra in humor i litteraturen och i den otroligt märkliga forskningsvärlden, som ju trots allt består av mängder av besatta dårar.
Eller snarare: hon förmedlar den, så att det plötsligt blir synligt och begripligt. Samtidigt sviker hon inte en sekund sin kärlek till och engagemang för denna litteratur.
Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över detta.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus