En odyssé över mänskligheten

En roman som utspelar sig i munnen. Henrik Petersen läser James Joyces modernistiska superklassiker "Ulysses" i Erik Anderssons underbara nyöversättning.

boken. Erik Andersson, denne sällsynt modige översättare, har lyckats ge oss en Ulysses som pratar, ropar, drömmer, diktar och sjunger, på svenska! På sätt som faktiskt gör det makalösa originalet rättvisa.

För makalös är den ju, Ulysses av James Joyce (1881–1941). Det är bokstavligen ofattbart, hur denna text från 1922 fortfarande kan kännas modernare än nästan allt som trycks idag.

Jag gissar att det är just den upplevelsen som Erik Andersson själv haft under översättningsarbetet. För han har många gånger tagit sig friheten att skriva på en helt nutida svenska, fastän scenariot utspelar sig 1904.

Joyce skrev boken mellan åren 1914 och 1921, men lät handlingen utspela sig under ett enda dygn i Dublin, den 16 juni 1904 (samma dag som Joyces första dejt med sin blivande fru, Nora Barnacle).

Vi följer annonsagenten Leopold Bloom, en anspråkslös man, men vars dag blir till en hela mänsklighetens odyssé; från morgonen när han serverar sin hustru frukost på sängen, genom vandringen genom Dublin som slutar hemma igen först klockan två på natten. Parallellt möter vi Stephen Dedalus, författarens alter ego, en ung diktare som sörjer sin döda mor, och till sist Leopolds fru Mollys långa nattliga monolog om sig själv, sitt äktenskap, sina andra älskare.

Varje episod i boken, arton totalt, baseras löst på den antika långdikten ”Odysséen” av Homeros, där Leopolds gestalt motsvarar Odysseus, Stephens roll liknar Telemachos, och Molly Blooms framför allt Penelopes, men också Calypsos.

Den nya svenska översättningen bär samma titel som det engelskspråkiga originalet, medan den förra svenska översättningen, av finlandssvenske Thomas Warburton, bar titeln ”Odysseus” (1945; reviderad av Warburton själv 1992). På engelska används ju normalt också det grekiska namnet, Odysseus, så varför döpte då Joyce den till Ulysses istället? Det pedagogiska greppet med titeln säger en del om Warburtons översättning, som åldrats snabbt, medan det alltid förblivit en magisk upplevelse att slå upp var som helst i den vilda originaltexten.

Nej, det fanns ingen riktigt bra anledning för Joyce att ha den latinska varianten av titelnamnet, Ulysses (även om det går att försöka sig på ett långskott med det romersk-katolska arvets betydelse för författarens hemland Irland?). Sanningen är den att Joyce bara gillade hur namnet lät, efter att ha sett det använt i en barnboksvariant på prosa av Homeros dikt.

Och Erik Andersson verkar inte ha haft något principiellt problem med varken titeln eller med något annat, i det på ytan godtyckliga, impulsiva liv som språket i den här boken lever. Den medvetna, sjukt disciplinerade friheten var Joyces lika paradoxala som sköna princip – en översättare måste kunna ge sig hän arbetet på samma vis.

Varför känns Joyces ”Ulysses” så modern idag? Därför att Joyces politiska perspektiv var så långt före sin tid. För all del med respekt för sitt kulturella arv, som var irländskt-katolskt, så såg Joyce med tillförsikt ett framtida, multikulturellt, sekulariserat samhälle, med uppgörelser med patriarkala auktoriteter och överhuvudtaget i den sociala ordningen mellan könen.

Det fanns ett embryo till detta redan i Joyces egen sociala sfär, och han hade en förmåga som ingen annan i sin era att upplösa den censur överjaget sätter för skriften.

Det är inte konstigt att ”Ulysses” blev förbjuden, och förblev så, i Storbritannien och USA i över tio år. Den anklagades för att vara obscen, och den är också bitvis (underbart) chockerande sexuell för att vara en modernistisk superklassiker, men den håller heller inte igen i sin frispråkighet om de politiska förhållandena, om det brittiska imperiet, om religionens dubbla roller, om den tidens på alla fronter sanktionerade rasism och andra förtryck.

Men vad som framför allt skiljer Joyce från andra engelskspråkiga, modernistiska jättar, såsom Virginia Woolf, Ezra Pound och T.S. Eliot – vars stora dikt ”The Waste Land” ju för övrigt utkom samma år, 1922 – är att Joyce gjorde revolution även mot idén om konsten som upphöjd över den sociala verkligheten.

I hans text finns ingen skillnad mellan högt och lågt. Det gör ”Ulysses” väldigt mycket gladare och roligare än de andra, stansade modernistiska verken.

Joyces tillvägagångssätt byggde också – och här kommer vi till kärnan i saken – på en insikt om att språkets roller i verkligheten är fler än bara den direkt kommunikativa; vi har både kontroll över språket och ingen som helst kontroll över dess havsliknande flöde genom oss. Joyce har ett sätt att återanvända språk på en extremt hög bildningsnivå, som kan jämföras med T.S. Eliots och Ezra Pounds, men hans perspektiv liknar här mer William S. Burroughs och det postmoderna.

Hans verklighetsskildring i ”Ulysses” är aldrig bara beskrivande. Språket såsom handling på en rent konkret nivå ges samma hänsyn som dess kommunikativa yta. Joyces komposition är för den skull aldrig postmodernistiskt slapp, efter något slags inbilskt registrerande ”everything goes”-princip. ”Ulysses” är tät som en lång dikt.

Textens röst- och stilskiften, skämtlynnen, festglädje, högtidlighet, andlighet, kåthet, hunger, oro, extatiska uppsluppenhet, rymmer många karaktärer, såväl män som kvinnor, unga som gamla.

Inre monolog blir spirituell dialog och ett klipp-och klistra med litteraturhistorien och vardagsspråken. Alla situationer är utstuderat vardagliga, det är inget märkvärdigt med historien. Ändå koncentreras situationerna, i och med kopplingen till ”Odyssén”, till en mytisk nivå, i en känsla av mytiskt kretslopp och känns liksom ”eviga”.

Hos Joyce är kvinnorna lika fula, beräknande, otrogna, mänskliga, dödliga, som männen. Det här sättet att gudomliggöra det vardagliga, hårda, kombinerat med Joyces sätt att leka med rimmad dikt lite här och där i romantexten kan föra tankarna till Carl Michael Bellman: ”Mary Ann hon tar det kallt / och skiter blankt i allt / Men när hon hissar upp sin kjol…”

Erik Andersson har fattat att närheten till det låga är en livsviktig kvalitet hos Joyce. Han har inte heller låtit sig vilseledas av den traditionella respekten för Joyces inre monolog; texten tillåts leva lika icke-förklarat levande som originalet. Översättningen normaliserar inte i onödan den ganska idiosynkratiska verklighetsåtergivningen.

Det svåraste för Erik Andersson verkar ha varit slangen. Slangen som kliar tidlöst som whiskyabstinens i läpparna; en irländsk slang Joyce till stor del hittade på själv – ”You move a motion? Steve boy, you’re going it some. More bluggy drunkables?” – blir här ofta till en sen nittonhundratals-Söder-slang – “Skaru röra påre? Steve lille, du ligger då i. Mera dryckjom?”

Men det som borde varit svårast, det utför Erik Andersson lekande lätt. Joyces ”Ulysses” är en roman som utspelar sig i munnen, och Anderssons version sjunger. Men den rimmar också där Joyce rimmar. Och rimma på svenska är mycket svårare än att rimma på engelska. Det vet inte Andersson, och hoppas han inte läser det här för ingen får tala om det för honom! För han gör det underbart, rakt igenom denna 800-sidiga kluns. Och han drar sig aldrig för egensinniga lösningar. Titta på Leopolds akrostikon till Molly, av sitt eget smeknamn, i original:

P oets oft have sung in rhyme

O f music sweet their praise divine.

L et them hymn it nine times nine.

D earer far than song or wine,

Y ou are mine. The world is mine.

Titta sedan på Erik Anderssons variant; som rymmer insikten om att ordboksöversättningen inte betyder något i jämförelse med översättningen av tillgivenheten till mottagaren:

P oeter sjöngo förr i Avignon

O m kärleken och kvalen natten lång.

L utan klang i gränder och språng.

D u är mig mera kär än vin och sång.

Y pperst är du. Till dig går min gång.

Ingen behöver fundera över vem som måste få Författarförbundets årliga översättarpris.

Henrik Petersen claushenrikfriis@hotmail.com