Fräls oss från moderniteten

Kristian Lundberg om den norska tidskriften Bokvennens temanummer om Bibeln.

tidskriften. Under en kort och mycket olycklig tid i mitt liv arbetade jag som föreståndare i en teologisk bokhandel.

Det var inte bara det att jag var tvungen att befinna mig i Lund. Ett annat och mer avgörande problem var att jag genom den dagliga kontakten med det som skulle vara heligt allt mer kom att uppfatta det som profant.

Det sakrala förlorade sin avgörande laddning. Dopbevis. Prästskjortor. Biblar. Psalmböcker. You name it. Vi hade det. Allt i parti och minut.

Jag vet också när det hela vände; när det blev omöjligt för mig att stanna kvar och tjänstgöra som Guds eget affärsbiträde. Jag skall försöka berätta.

Intill långsidan av Domkyrkan brukade stadens alkoholister och narkomaner samlas.

Jag kunde se det dagliga skådespelet utspela sig utanför mitt fönster på bokhandeln. Slagsmål. Droghandel. Rop. Skrik.

Det var speciellt en som brukade besöka oss för att stjäla – mest krimskrams – men en dag kom han in i butiken tillsammans med den butiksvakt som vi hade anlitat. Under jackan bar han ett träkors. Korset var cirka en meter långt och intill lundapundarens jackkrage stack nu den lidande Kristus upp med sitt törnebeprydda huvud.

Butiksvakten sade: ”Jag hittade honom med det här korset. Jag antog att han hade stulit det här. Hos er.”

Jag vet inte hur den svarta marknaden för krucifix ser ut i Lund, men uppenbarligen hade han stått vid Domkyrkan och försökt att sälja sitt stöldgods.

Jag kunde nu döma eller fria. Jag valde att säga: ”Nej. Det är inte vårt. Kanske har han snidat det själv?”

Lundapundaren log mot mig. Butiksvakten såg förbryllad ut.

Och jag beslutade mig för att det heliga och det profana måste få leva intill varandra, sammanflätat – men aldrig omgivet av annat mål än sitt eget.

Vi vill gärna tänka oss den bibliska texten också skall fungera som en litterär berättelse, som en sedelärande berättelse, som en beskrivning av existentiella vägval – men i första hand – och i sista också faktiskt – är den bibliska texten helig. Okränkbar, i kraft av sig själv.

Det finns ett värde i att inte avsakralisera texten.

Människosonen är inte vilken människa som helst – han är både och. Speciell och unik.

Den postmoderna teologin har nu under lång tid lyckats anlägga ett tolkningsfilter som leder till samma värderelativism som exempelvis Göran Palm förfäktade under det radikala sjuttiotalet.

Det resulterade i ett slags moraliskt haveri där allt kom att få samma värde och betydelse.

Men går det att göra så med en text som den bibliska?

Kan texten tala till oss, utan att man anpassar den, uppdaterar den?

Ja. Det tycks finnas en slags längtan till just den berättelsen.

Niklas Rådström har nu skrivit en helaftonsföreställning, fyra timmar, som skall spelas på Göteborgs Stadsteater där den bibliska berättelsen är själva navet. Han bryter upp det slutna periodiska systemet och inför ett nytt grundämne, om man så vill. Det utvalda folket skall nu vara papperslösa flyktingar. Är det rätt?

Både och. Den bibliska berättelsen är dels en tradition, dels ett pågående nu.

Hur kommer det sig att det just nu är av intresse att lansera ett sådant mastodontprojekt? För första gången i världshistorien? Är det vårt grundläggande behov av att förstå genom riter och myter?

Att tänka sig Job som en sönderknarkad cykelpundare som går bärsärk på Knutpunkten i Helsingborg kanske kan få oss att förstå att varje människa är utsatt – och samtidigt bärare av just det okränkbara – att vara människa.

Den bibliska berättelsen är utsträckt i tid och rum. Den går att applicera. Den fungerar som berättelse. Den är samtidigt en unik frågeställning om ett unikt skeende.

Det skall bli spännande att se hur Rådström kommer att kunna genomföra sitt projekt.

I Norge utkom för en kort tid sedan Bibeln på norska, i en uppdaterad översättning. Det har föranlett tidskriften Bokvennen att utge ett temanummer om just denna bok och uttolkningen av den.

Bokvennen blev också nyligen utsedd till årets nordiska kulturtidskrift för 2011 – och det välförtjänt.

I nummer 4/2011 möts teologi och litteratur, sida vid sida – allt för att kunna förstå den bibliska berättelsen.

Det är naturligtvis skiftande kvalité på bidragen, men bara själva ansatsen i textmosaiken som framträder gör numret väl värt att läsas.

Det är Svein Woje som står för tidskriftens mest fantasieggande bidrag då han efterlyser de apokryfiska böckernas plats i den nya norska Bibeln – och hans läsning av ”Maria Magdalenas Evangelium” är både tankeväckande och teologiskt spännande – inte minst för att det går att anlägga ett feministiskt tolkningsmönster över just frånvaron av de apokryfiska böckerna. Hur skulle det se ut om Jesus hade anförtrott sig till en kvinna, om ursprungskyrkan hade vilat på en kvinna?

I Woje och Kari Klepps tolkning till norska står det:

Maria gråt

Tror du att jeg lyver om frelseren?

Levi svarte Peter: Har Frelseren gjort henne verdig

hvem er du som avvisar henne?

Frelseren kjente henne

Derfor elsket han henne mer enn oss

La oss heller skamme oss

og kle oss som fullkomne mennesker

I de apokryfiska böckerna möter vi en Kristusbild som utmanar och det mest radikala man kan göra i dag är att inte relativisera Kristusordet utan inrätta sig efter det: Skall jag ta hand om min broder?

Ja eller nej.

Skall jag lyda Gud eller den värdsliga makten?

Den bibliska texten är så oerhört radikal och krävande av sig själv att den näppeligen behöver anpassas till en slags modernitet.

Kristian Lundberg