Minnena och människan
Crister Enander läser Antonio Tabucchis "Tiden åldras fort".
Tiden åldras fort. Nio berättelser
Antonio Tabucchi
Översättning Olov Hyllienmark
Wahlström & Widstrand
boken. Det är få författare som idag behärskar det korta formatet mästerligare och elegantare än Antonio Tabucchi. Hans noveller – eller berättelser – fångar i några få meningar en människa och hennes verklighet, och på några sidor förmår han skildra ett helt liv, ett öde.
I den nya boken Tiden åldras fort möter vi Karl. Han lever ett gott liv. Ålderdomen har varit vänlig mot honom. Han har köpt en fin våning vid Unter den Linden. Dagarna tillbringar han strosande ute bland folk. En kopp kaffe, dagens Der Zeit, stilla promenader, kanske ett glas starkt senare på dagen. Framåt kvällen avnjuter han i regel en måltid på någon av Berlins bättre restauranger.
Ändå lever han med en besvärande tomhet. Sysslolösheten är hans fiende. Hans blodtryck är högt. Hans läkare säger att om han inte vore pensionär skulle diagnosen varit stressymptom.
Karl är änkeman. Hans hustru Renate avled sakta efter en stroke. Men det är inte hustrun han saknar.
När det forna DDR:s enorma arkiv öppnades gick han dit för att läsa sin egen akt. Han utgick ifrån att han hade en. Den var tjock. Där fanns även en särskild mapp för familjeomständigheter. Fotografierna på hans hustru tillsammans med chefen för Internutredningar sträckte sig över många år. Hon hade bedragit honom, notoriskt.
Men han drog sig för att ta upp det med sin sjuka hustru. Han bar ensam på hemligheten att han visste vad hon gjort på samma sätt som han alltid burit på hemligheter.
Ty det han saknar, det som skapar den stora tomheten i hans liv dessa annars behagliga dagar, är något annat. Han saknar sitt spionerande. Han är ägnat huvuddelen av sitt liv åt att – bokstavligt talat – följa efter, kartlägga och spana på människor.
Minnen – och vad minnen gör med människan – är det genomgående temat i ”Tiden åldras fort. Nio berättelser”. Är minnen nostalgi eller ruelse, som Tabucchi frågar på ett ställe.
Melankolin är denna gång mörkare i minnenas skuggor, även om Tabucchi bevarar sina märkliga varma ironiska hållning som alltid finner det genuint mänskliga hos människan. Och den svenska översättningen av Olov Hyllienmark gör hans förtätade och sparsmakade stil full rättvisa.
Flera av berättelserna har sin bakgrund i det forna Sovjetväldets satellitstater. Som just Karl i ”De döda till bords”, denne pensionerade man som en gång var spion i DDR och – vilket sakta avslöjas eller snarare antyds – till och med hade till uppgift att övervaka Bertold Brecht. Nu, när åren vänds ner mot graven, väljer han på måfå ut någon okänd i folkmassorna och förföljer honom på samma professionella sätt som han gjorde förr.
Med sedvanlig finess rör Antonio Tabucchi vid stora och ödesmättade frågor. Men han ger inga enkla svar. Ty samtidigt som han låter den enskilda människan – hennes brott eller lidande – framträda i skarp relief mot historiens grymma rörelser vidgar han i stället perspektiven och låter läsaren själv stå för svaren och tolkningarna.
Men frågorna finns där. Tvivlet finns där. Smärtan är närvarande. Offer eller bödel? Förövare eller syndabock för ett system större och mäktigare än den enskilda människan?
Antonio Tabucchis ”Tiden åldras fort” är lysande och full av livserfarenhet, inte minst genom sin illusionslösa nostalgi och en melankoli som vägrar vara uppgiven och försvinna in i resignationens tröstlöshet.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus