Att dö är ingen lek
Stig Hansén läser Roberto Savianos "Kom med mig".
Kom med mig
Roberto Saviano
Översättning Barbro Andersson och Cecilia Schwartz
Brombergs
Utkommer i dag
boken. Om vi andra slutar ”gå ondskans ärenden tvingas de till reträtt”. Så skriver Roberto Saviano efter att i en riktigt osande historia ha beskrivit italiensk maffia, kriminalitet, mutor, sammanslutningar, klanledare, regler, bestraffningsmetoder – och hans förhoppning om ”de andras” reträtt blir nästan värmande och solskenig.
För just då – när han blir den obotlige optimisten – är jag, läsaren, så långt nere och så pessimistisk att jag knappt vet hur möjligt ljus stavas.
Kom med mig heter Savianos berättelsesamling, och kanske är det just hans öppna famn och fasta hand som gör honom så svår att motstå. Han lever trots allt än, trots hot från den italienska maffian. Han skriver än. Han riskerar fortfarande sitt liv genom att avslöja maffians metoder.
Det är mycket lätt att i läsfåtöljen vandra i det skuggiga landskap han tecknar, mycket lätt att se det han ser, inte minst för att han är så konkret. Han kan återge exakta replikskiften, beskriva bunkrar, berätta vad det är läkaren efterfrågar, beskriva varför den och den förses med livvakt utan att jag någon gång ifrågasätter hans kunskaper och insikter.
Han ger oss Italiens historia, han håller flaggan i sin hand och säger att han har tur som har en napolitansk pappa och en mamma med liturgiskt ursprung (”mitt blod är en blandning av Nord- och Syditalien”.) Med landet i sin kropp grottar han ner sig i domstolarnas arbete, smutskastningar, martyrer, avfallet.
Roberto Saviano är – och detta är här tydligare än till och med i hans omvälvande och starkt uppmärksammade ”Gomorra” – i grunden besatt av att berätta historier. ”Att berätta är redan ett steg framåt i handlandet, för ord är handling.” Därför blir stoppandet av ord lika med att handlingen stoppas. Så lyder, kan man säga, hans tio budord sammanfattade i ett.
Han berättar den här gången utifrån tv-inslag han gjort, en omvandling som lätt kan gå helt fel. Det som går att se framför sig vill han nu ska bli tydligare när orden kommer till, när mellanrummen följer bokstävernas marsch.
I tv-rutan finns annat som stör – färgen på slipsen, uttalandet av utsagorna – men här läser jag bilderna och framförandet är hans utan en skärm som i dåliga fall lyser och bländar lika mycket som den belyser. Jag tycker om hans röst, också när själva berättandet sviktar och när han inte tror att vi som läser förstår om han inte trycker in orden och slutsatserna i våra hjärnor.
Ja, jag kan rada upp invändningar:
Utvikningarna är för stora.
Han berättar ibland i fel ordning.
Han blir gärna högstämd värre och skryter över tittarsiffror.
Han vet inte riktigt vilken genre han ska använda sig av – reportage, essä? – och ibland låter han som en lärare som egentligen inte bryr sig om dem som lyssnar.
Men när jag framför dessa anmärkningar högt blir jag torr i munnen, speciellt när någon av de utsatta säger: ”Att dö är ingen lek.”
Trots att modet hör ihop med kärlek visar Saviano att det inte är någon lek att skriva om maffian och han gör i samma andetag sin publik till medborgare.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus