Moderskapets cirkel
Aase Berg gästrecenserar Patricia Lorenzonis bok "Mama Dolly".
Bildmaterial
Patricia Lorenzoni
Mama Dolly
Patricia Lorenzoni
Norstedts
Utkommer i dag
boken. Det är svårt att vara mamma. Å andra sidan är det ännu svårare att vara blivande mamma, antingen man är gravid, bara längtar eller kanske rent av fasar för att inrätta sig i samhällskroppens normalitet på det sätt man ofrånkomligen tvingas göra när man skaffar barn. Det går inte att föreställa sig hur det är att vara mamma förrän man blir det – då kokar alla ideal och farhågor i bästa fall ner till det psykoanalytikern Winnicott pragmatiskt har kallat ”en tillräckligt god mor”.
Under arbetet med boken Mama Dolly ger sig Patricia Lorenzoni hän åt förtvivlad barnlängtan. Eller snarare moderskapslängtan, för jag får inte intryck av att hon intresserar sig särskilt mycket för barnet som varelse i egen rätt. Men hon känner den biologiska klockans taskiga tajming ticka iväg i haltande kärleksförhållanden och skriver in den självbiografiska resan i sin idéhistoriska moderskapsstudie. Det är mycket lyckat – Lorenzonis sorg, glädje och svaghet ger en mänskligt sårbar kontrast till de, åtminstone på ytan, ganska högtravande och främmande modersbilder vi ställs inför i mytologi och kultur.
En vanlig, mörk och kall måndagsmorgon i januari när min åttaåriga tjej krånglar livet ur sig, skriker, vägrar klä på sig och slutligen missar skoltaxin på rent jävelskap blir jag visserligen ursinnig, men steget är ändå långt till barnamord av mediekaliber. Och min man – inte ens om han är svinig på riktigt tänker jag för ett ögonblick tanken att ge honom på käften genom barnen.
Men kanske är min idé om Medea förenklad, kanske är det därför jag har svårt att känna igen mig i henne? Jag följer Lorenzoni in i ett av bokens mest intressanta kapitel, det som handlar om just Medea och ”en morbid asymmetri i triangeln mellan man, kvinna och barn”.
Medeas handlingar har förstås med maktlöshet att göra – gentemot mannen i patriarkatet är kvinnan maktlös, hon kan enbart nå honom med sin hämnd genom de varelser som är svagare än hon själv och står i hennes makt.
En viktig poäng med Lorenzonis bok är att den inte fastnar i de traditionella idébilderna av det eurocentriska eller ens nordamerikanska moderskapet, även om den inte är främmande för att djupanalysera både Alienfilmerna och jungfru Maria. Den stannar inte hos Medea, och även om den tar avstamp i den uttjatade kontrasten mellan horan och madonnan – närmare bestämt i Dolly Partons uppfuckning av dessa begrepp – blir den inte kvar där.
Istället vänder sig Lorenzoni till den latinamerikanska mytologin, utan att göra särskilt mycket väsen av det eller krampaktigt rättfärdiga konceptet, hon placerar helt enkelt boken i ett Latinamerika som utgör ett självklart verklighetsnav. Som om det vore den naturligaste sak i världen att referera till exempelvis den mexikanska gråterskan La Llorona eller barnamörderskan La Malinche och utgå från en tankevärld där katolicismen har slagit lika starka klor i kvinnosynen som gamle Luther eller andra skumma versioner av protestantism.
Det är ett djupgestaltande grepp som har med Lorenzonis bortbytingmotiv att göra – mörk och svartögd har hon själv alltid känt sig om en trollens bortbyting, och i bokens underströmmar förflyttar hon centrum tillbaka till sig själv och skuffar undan den periferi hon automatiskt blivit tilldelad. Jag gillar verkligen greppet att omärkligt förskjuta det förutfattade formuleringsprivilegiet liksom platsen det utövas från. Det är kanske den viktigaste modersegenskapen som finns: att för barnets skull bära världens centrum och därmed tryggheten inom sig genom alla tänkbara förändringar och förflyttningar.
Men att vara trygghetens symbiotiska centrum har även en grumlig uppkäkarbaksida, och Lorenzoni skriver apropå La Llorona att modern riskerar att begå en ”oförlåtlig sammanblandning”: i någon mytversion dödar hon sina barn för att de gråter av hunger, men ”vem är hon att avgöra om deras hunger blivit outhärdlig?”
Det kan lika gärna vara av egenmäktiga skäl, för att slippa höra gråten, som modern dödar sina barn.
I slutet sluter Lorenzoni cirkeln genom att skriva om sin egen mamma. Eller rättare sagt, genom att skriva sin egen mamma som negation: ”Varför skriver jag inte om mamma?”
Där det finns en mor finns det alltid en fortsättning. Därför ser jag också löftet om en vidareutveckling i fortsatt bokform av Lorenzonis tankar.
De är fortfarande under arbete, precis som det skrivande jagets framtida barn.
Fotnot: I Kunskapskanalens "En bok, en författare" samtalar i kväll kl 19.00 Patricia Lorenzoni med Kerstin Brunnberg om "Mama Dolly".
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus