Vänskapens djupa schakt
Marie Pettersson läser Ola Nilssons roman "Kärleken gömmer minnet".
Bildmaterial
Ola Nilsson.
Kärleken gömmer minnet
Ola Nilsson
Natur & Kultur
Utkommer i dag
boken. Ola Nilsson har mutat in ett eget landskap i den svenska samtidsprosan. I en liten by i Norrlands inland rör sig hans språk, det är kargt, poetiskt, vemodigt – nästan överdrivet utmejslat ibland. Figurerna som befolkar texten befinner sig också de på gränsen – och inte sällan över den – till fattigdom, till kriminalitet, till alkoholism.
Den här boken, Kärleken gömmer minnet, är den avslutande kortromanen i en trilogi och den föregicks av ”Hundarna” (2010) och ”Änglarna” (2011). Här möter vi samma existentiella vilsenhet som i de tidigare böckerna, samma stumma längtan efter något större och bättre.
Allt börjar mycket symboliskt med en begravning, och därefter är döden närvarande, i varje andetag, i varje djup klunk ur flaskan tycks döden koppla greppet om de tre huvudpersonerna.
Stefan, Mirjam och Arvid har varit vänner sedan barnsben. De kan varandra utan och innan. De har hunnit växa ihop och isär och nu återstår en vänskap som varje sekund tycks redo att brisera, slå över i hat. Den gemenskap de fann som unga och som grundade sig i en känsla av utanförskap lika mycket som i ett sug efter alkohol, har med tiden skapat en motsättning mellan dem.
Medan Arvid och Mirjam delvis lyckats kanalisera sin ångest i skrivande och konst har Stefan kvar oron i kroppen och kan inte riktigt handskas med den. Därför gläds han oförblommerat när Mirjams skrivkramp blir så stor att hon inte längre får ur sig ett ord.
Styrkan i den här boken är just skildringen av vänskap. I flera scener borrar Ola Nilsson djupt i vänskapens schakt. Hur ser den ut? Vad tål den?
Mirjam reflekterar över sitt förhållande till Stefan och konstaterar att hennes omdöme är liksom upplöst. Han är en del av henne. Tiden, livet, spriten har ställt sig i vägen sikten. De är ett. Därför blir hon inte sårad på riktigt hur mycket han än hugger.
Men mer än om vänskap handlar det förstås om alkohol. Alkoholen har tagit över deras liv och det är varken dramatiskt eller romantiskt. Det bara händer och pågår i ett långsamt men omutligt förlopp.
De vita perioderna, de som Mirjam kallar ”skärvor i skarven mellan bakrus och rus”, blir allt färre och tempot i kroppen har liksom stannat av – vilket återspeglas i den närmast antidramatiska texten.
Jag imponeras av att författaren framhärdar i detta närmast plågsamt långsamma vegetativa tillstånd.
Det här är inte en pampig avslutning på en storslagen trilogi, utan i sann Ola Nilsson-anda snarare dess raka motsats, en stillsam sorgesång över undergången – den undergång som de tre vännerna snart går till mötes om de inte klarar av att sluta dricka.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus