Hens såriga hjärta
Ann Lingebrandt om Åsa Maria Krafts "Självpornografi".
Bildmaterial
Åsa Maria Kraft.
Självpornografi. Akt 1
Åsa Maria Kraft
Albert Bonniers Förlag
Utkommer i dag
boken. När Åsa Maria Kraft i sitt förra diktverk ”Permafrostens avtagande” tog sig an Irakkriget och klimatförändringarna förvandlades det storpolitiska spelet till en schlagercirkus med Dick Cheney och Condoleezza Rice i huvudrollerna.
I den nya boken återvänder hon till det lilla planet, det privata dramat: en kärlekshistoria med sveket inskrivet redan i första smekningen.
Men att också en sådan kan ha samtidsrelevans anar man av titeln: Självpornografi. Akt 1. Det låter som en kritisk – kanske självkritisk – kommentar till det faktum att vår litteratur för tillfället svämmar över av självbiografier, nakna bekännelser och autofiktioner.
Så ekar också författarens moraliska dilemma genom boken. Vad kan lämnas ut? Hur nära varandra får liv och dikt gå? Vad sker när irl, ”in real life”, omskapas till text och det skedda återges i presens?
Kraft rör sig cirklande kring frågorna: ”en levande människa, skriven ner; visst är det oetiskt, eller kanske inte”. Sanna berättelser finns inte, konstaterar hon. Men mer eller mindre genomskinliga.
För att distansera sig från den egna berättelsen deklarerar författaren från start att hon ska göra ett perspektivbyte, från första person till tredje.
Men det räcker inte med det, hon bestämmer sig också för att byta ut de enkönade pronomina mot neutrala "hen".
Trots att hon känner en motvilja mot nyordet på en fonetisk nivå menar Kraft att hon, just därför, måste pröva det.
Jag förstår hennes skepsis. I mina öron klingar hen inte särskilt väl; det är kanske en vanesak. Med tanke på den ivriga diskussion som just nu pågår kan det vara intressant att läsa en bok som testar vad som faktiskt händer när könen utplånas textuellt.
Så vad händer? Tja, greppet försvårar läsningen en hel del och suddar ut den språkliga variationen.
Så här kan det låta: ”Nej, säger hen, hen tittade inte hela tiden för då skulle ju hen glo och det gjorde hen inte, det tror hen inte att hen gjorde.”
Man kan se bortväljandet av han och hon som ett försök att besvärja förutsägbarheten, att undfly en berättelse med fixa former. Men medan själva förloppet otydliggörs kvarstår de klassiska könspositionerna. Älskarinnan, den upptagne mannen. Den som väntar, den som drar sig undan. Den som gråter, den som säger sig ha träffat en annan.
”Självpornografi. Akt 1” är ett experiment av det slaget som inte har som främsta mål att lyckas – undersökandet i sig är mödan värt.
Ska man tro titeltillägget ”Akt 1” befinner vi oss också bara i början av det självpornografiska projektet.
När jag slagit igen boken funderar jag fortfarande över genrebestämningen ”pastoral prosa” och vad de suddiga fotografierna av den kinesiska terrakottaarmén med sina outgrundliga ansikten vill säga.
Kraft placerar blod från ett sårigt hjärta i provröret, men vad hon framförallt frilägger är skrivprocessens kemi.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus