In i tystnadens språk

Diana Holmberg om Margareta Lindholms nya roman "Tan".

Motiv och teman i Margareta Lindholms nya roman Tan påminner om föregångaren ”Skogen” som nyligen sändes som radioföljetong: den lantliga eller icke urbana miljön, de annorledes karaktärerna som står utanför, oanpassade till modernitet och storsamhälle och till slut utsatta för de andras, de välanpassades välvilja eller hänsynslöshet. De är förbisedda och hänvisade till sig själva men har ett känsligt och rikt inre liv.

Lindholm ägnar sig åt psykologisk realism utan att underskatta läsaren, utan att anpassa berättelsen efter förutfattade teser. Hennes språk är avskalat och vackert med meditativ öppenhet och en stark dramatik mellan raderna.

Här har hon hittat en historisk förebild för sin huvudperson men minst lika viktig inspiration kommer säkert från hennes egen upplevelse för några år sedan av att drabbas av afasi. Hon överkom bevisligen detta handikapp men villkoren var annorlunda 1840, när monsieur Leborgne, kallad ”Tan”  efter det enda ord han kunde få över sina läppar, skrevs in på ett mentalsjukhus i Paris för att leva sitt återstående liv där i stumhet.

Därmed har Margareta Lindholm drivit sin tidigare skönlitterära fråga ett steg längre, mot en extrem gestaltning: vad betyder språket, eller, mera precist, vår förmåga att kommunicera våra tankar till andra, för vår identitet, vår mänsklighet?

För Tan är inte utan språk, det stannar bara inom honom. Han hör och förstår vad andra säger, men de förstår inte honom.

Också det är en sanning med modifikation för Tan hittar människor som förstår honom. Liksom i ”Skogen” har huvudpersonen ett syskon som spelar stor roll. Men medan det i den romanen var den andra, den tyste och svage brodern, som stod i bakgrunden är rollerna annorlunda fördelade i ”Tan”.

Han är den handikappade och försvagade, men han är också den fantasifulla och känslige berättaren medan hans kärleksfulla syster, som gör allt för att han ska få ett drägligt liv, får stå tillbaka i berättelsen. Och de som förstår honom allra bäst är en vän och en älskare som han finner bland sin medpatienter medan läkarna visserligen är empatiska men mest ser honom som ett studieobjekt, en kommande hjärna i en glasburk med sprit. Hans liv, tills det sjukdomen släcker det, är alls inte så begränsat som det ser ut utifrån.

Margareta Lindholm, född 1960, är en säregen och otrendig författare, en oförtjänt doldis på den litterära scenen.

Hon är sparsmakad i uttrycket, konsekvent i sina val och hon förtjänar att läsas av fler.

Diana Holmberg