Klichéer och katastrofer
Björn Gunnarsson om ungdomsboken "Mitt klimatkatastrofala liv" av Saci Lloyd.
Bildmaterial
Mitt klimatkatastrofala liv
Saci Lloyd
Översättning Lottie Eriksson
BonnierCarlsen
ungdomsboken. Dystopiska skildringar av klimatkrisen är inte särskilt vanliga i vuxenlitteraturen. Än mindre i ungdomsböcker.
Brittiska Saci Lloyd är ett undantag. Hennes Mitt klimatkatastrofala liv utspelar sig i en nära framtid, närmare bestämt redan 2015.
Vädret har blivit kaotiskt, och Storbritanniens regering har infört sträng koldioxidransonering, vilket förstås påverkar konsumtionsmönster och livsstilar mer än någon räknat med. Så hur reagerar då tonåriga konsumtionsknarkare på åtstramningarna?
Kanske så här: ”Ja, ja, världen håller på att gå under. Jag vet, miss, morrade Nathan. Men titta på mina gympadojor - helt förstörda”. Tillvaron blir ”mindre glamorös (...) inga weekendresor till Ibiza, inga Versace”.
Saci Lloyd är något intressant på spåren. Hur agerar människor, när konsumismen förr eller senare – om inte på grund av ”global weirding” så på grund av naturresursbrist – tvingas avstanna?
Boken består av 16-åriga Laura Browns dagbok från januari till december detta föreställda framtidsår, som inte bara ser bränslekrig bryta ut utan också rena fältslag mellan törstande och hungrande människomassor och privilegierade politiker framför Europaparlamentet i Bryssel.
Laura uppfyller en hel del tonårsklichéer: notoriskt missnöjd, spelar i ett subkulturellt band, svärmar förälskat för grannpojken och hatar föräldrarna, vars olika strategier för att hantera samhällets sammanbrott driver dem till skilsmässa. Lloyd är uppenbart påverkad av den så kallade omställningsrörelsen, som försöker gå framtiden i förväg och redan nu inrätta livet efter betydligt knappare omständigheter.
Som till exempel dejtingannonsen som dissar finansfolk och IT-entreprenörer: ”Det som gäller är fixare och reparatörer”. Så sant, när trasiga prylar inte längre kan ersättas genom att köpa nytt kommer reparationskunskaper att bli högt värderade.
Trots upprepade naturkatastrofer är det nog snarare peak oil än koldioxiden som inspirerat till domedagsvisionen: ”vi är beroende av olja och gas. Och drogen håller på att ta slut.”
Samhällsstyret blir auktoritärt, medan kriminella utnyttjar möjligheten till svarta marknader. Men samtidigt uppstår solidarisk grannsamverkan som medel att överleva. "Mitt klimatkatastrofala liv" är ingen vidare litteratur eftersom jagberättaren är så klichébemängd.
Men som framtidsvision är skildringen kolossalt intressant.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus