Magisk tonträff
Hanna Larsson läser Levi Pinfolds barnbok "Djangon".
Djangon
Text och bild: Levi Pinfold
Översättare: Emeli André
Karneval
Barnboken. Få har behandlat gitarren som jazzlegenden Jean Django Reinhardt (1910-1953). I en fusion av traditionell romsk musik och jazz, skapade han under 1920-talet ett helt nytt sound. Spelstilen har fått många namn, bland annat Jazz Manouch eller Gypsy Swing, och snart sextio år efter hans död, fortsätter hans musik att inspirera världen över.
I Woody Allens komedi "Sweet and Lowdown" (1999) är den påhittade jazzartisten Emmet Ray besatt av Reinhardts musikergärning. Och i Lasse Hallströms "Chocolate" (2000) bär den romska rollfiguren, spelad av Johnny Depp, karaktäristiska drag av Reinhardt. Många är berättelserna där den mytomspunna gitarristens liv fått stå som förebild.
Kulten kring Jean Djangon Reinhardt har nu också gett upphov till en av vårens mest intressanta bilderböcker. Djangon, som gavs ut första gången 2010 och nu kommer på svenska, är den brittiske författaren och illustratören Levi Pinfolds prisbelönta debut. Och här är det jazzmusikerns egen livshistoria som sätts i centrum.
Berättelsen handlar om den romska pojken Jean som en dag får oväntat besök av en märklig figur. Den kallas för Djangon och ställer oavbrutet till med rackartyg. Djangon kastar sig omedelbart över Jeans pappas dyrbara banjo som går i tusen bitar. Och alla busstreck får Jean bära skulden för.
Verklighetens Reinhardt föddes i Belgien 1910, men växte upp i ett husvagnsläger i utkanterna av de parisiska förorterna. Föräldrarna försörjde sig som varietéartister och musiken satte stor prägel på uppväxten. Redan som trettonåring var Reinhardt professionell musiker – då på banjo och fiol.
I sin berättelse tar Pinfold spjärn mot Reinhardts biografi, men låter fantasin sätta dagordningen. Författaren leker med perspektiven i sin suggestiva akvarellkonst som är bokens stora behållning. Färgskalorna är dova och bildspråket minutiöst perfektionistisk. Och karaktärernas docklika drag, nästan som om de vore uttäljda i trä, skänker en slags kylig, kuslighet över bilderna.
Prosan är underfundig, ibland onödigt ordrik, ibland briljant i sin enkelhet. Som när Djangon tar Jeans kropp i besittning och framkallar en ostyrig dans: ”Jag jiggade mig fram till svinstian, drog ett steppnummer uppe på traktorn, klövade mig ut i kohagen och tog en svängom med gässen.”
I "Djangon" får läsaren ta del av miljöer som sällan skildras i barnlitteraturen. Det är förvisso den romantiserade bilden av det kringflackande livet som porträtteras. Men den sköra utsattheten värker i bakgrunden. När Djangon ställer till det på bondgården som härbärgerar sällskapet över natten, äventyras också möjligheterna att få stanna.
Till slut får Jean nog. Då försvinner Djangon plötsligt. Men pojken reagerar inte som han hade trott. Istället för lättnad, känner han sorg. Som tröst får han en ny banjo av sin pappa. Och saknaden efter Djangon blir till inspiration som sedan rinner genom fingrarna ner i stränginstrumentet.
Jag lyfter på hatten åt Levi Pinfold som med sin berättelse ger oss möjlighet att minnas en av nittonhundratalets stora romska förebilder, och därtill på ett magiskt sätt, som bara en bländande bilderbok kan göra.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus