Jag dyster?
Annn Lingebrandt om Kleists "Dramer" som är ett stort nöje att läsa, samt om nyutgåvan av Peter Handbergs "Kleist – Slutet".
Bildmaterial
Heinrich von Kleist (1777-1811).
Kleist – Slutet
Peter Handberg
Modernista
Dramer
Heinrich von Kleist
Översättning Horace Engdahl
Modernista
boken. Att dö ung kan för en författare vara en genväg till odödlighet, men det kan också innebära att litteraturen ständigt kommer att läsas i ljuset av det korta livet. Ett dramatiskt öde är frestande att använda som ett slags facit, desto mer så om det inkluderar pistolkulor.
När Heinrich von Kleist 1811 fullbordade sin självmordspakt med Henriette Vogel genom att först skjuta sina ”dödsväninna” i bröstet och sedan sticka in pistolen i sin egen mun, såg han till att skapa en kult omkring sig. Och att kasta en tragisk skugga över sina verk som är svår att komma undan. ”Odödlighet nu är du min till fullo!” står det inristat på gravstenen vid Wannsee, ett citat från pjäsen ”Prinsen av Homburg”.
Men också Kleists död förutan var hans 34-åriga liv en roman. En berättelse om en känslig ung man som har svårt för att hitta en plats i samhället och som var gång det ser ut att ordna sig ser till att lägga krokben på sig själv. Hans levnad är en irrfärd som pendlar mellan den sköna drömmen om livsnjutning och djup vantrivsel i existensen: ”Ack, kära Ulrike”, skriver han i ett brev till sin syster, ”jag passar inte in bland människorna, det är sorgligt men sant”.
De litterära verken tillkom alla under några få febriga år. I Kleist – Slutet berättar Peter Handberg historien genom citat från brev, byråkritiska dokument, obduktionsprotokoll och tidiga levnadsteckningar. En ”ready-made-roman” kallar förlaget Modernista boken, som kommer ut i nyutgåva lite försenat till 200-årsjubileet av författarens död.
Dokumentaristisk biografi skulle man också kunna benämna den – oupphörligt fascinerande är Kleists historia hur som helst.
Men för den som låter sig bländas av den biografiska läsningen väntar tillnyktring när det kommer till den dramatik som också ingår i Modernistas Kleistsatsning. I förordet till den kvartett dramer som samlats i en storpocketvolym skriver översättaren Horace Engdahl: ”att förstå Kleist är inte detsamma som att förstå hans verk”.
Författaren har blivit ett offer för en sentimental syn på skapande när hans texter lästs med det olyckliga ödet som tolkningsraster. I själva verket var Kleist en ”objektiv författare i en tid då subjektiviteten bemäktigade sig litteraturen”.
Mer dystra är inte heller hans texter än att två av de fyra pjäserna kategoriseras som lustspel. ”Amfitryon” är en översättning av Molière som med Engdahls ord spårade ur; en förväxlingsfars där gudarna förklär sig till mänskliga dubbelgångare för att Jupiter ska få rulla runt i sänghalmen hos en trogen hustru. Hur gudarna avundas den mänskliga kärleken – trots att den jordiska kvinnan låter sig förföras och förledas av det gudomliga sexet – skildrar Kleist med lika delar skönklingande utgjutelser och burdusa dråpligheter.
Kvinnohjärtats trohet är temat också i den betydligt vardagligare ”Den sönderslagna krukan”, ett burleskt rättegångsdrama som utgår från en holländsk genremålning. I den munviga jakten på vem som krossat krukan avslöjas maktfullkomliga ränker, korruption och sexuell utpressning; eviga orättvisor i muntert mustig 1600-talsförpackning.
”Prinsen av Homburg” hör till Kleists mest populära alster, men denna drömska moralitet om laglydnad, militärt ädelmod och furstlig nåd faller mig inte riktigt på läppen. Desto mer fascineras jag av den märkliga ”Penthesilea”, en vulkaniskt vild tragedi om amasondrottningen som går i krig för att erövra den sköne Akilles som älskare. Men i stridens hetta tappar hon besinningen och istället för att kyssa honom hugger hon tänderna i hans bröst.
Här är kärleken djurisk lidelse, älskogen en kamp på liv och död: ”Hur många, som har hängt om vännens hals, har inte sagt: jag älskar dig så mycket, så att jag skulle kunna äta upp dig”. Amasonen, uppvuxen i en kvinnovärld där männen utrotats efter att först ha erövrat landet med massakrer och våldtäkter, tar talesättet alldeles bokstavligt.
Kleist drömde om att bli sitt lands största diktare och ”slita kransen” från Goethes hjässa; Goethe å sin sida förhöll sig sval till den yngre författaren och ryggade tillbaka inför den brutala Pentehesilea.
Vid sin död var Kleist så gott som okänd – först i och med modernismens genombrott kom hans stormiga affekter att uppskattas till fullo. Men i Sverige har han aldrig spelats särskilt mycket. Kommer Engdahls tolkningar att ändra på det? Med sin eleganta förening av storslagenhet och lekfullhet är de tillräckligt smidiga för det, även om Engdahl själv klagar över svenskans begränsningar när det gäller att fånga Kleists suveränt behärskade språkliga infall.
Får man inte se Kleists pjäser på scenen är det hur som helst ett nöje att läsa dem.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus