Bortom Hanoi
Kerstin Johansson om Nguyen Ngoc Tus novellsamling "Fält utan slut", med levande miljöskildringar och vinddrivna karaktärer.
Bildmaterial
Nguyen Ngoc Tu.
Fält utan slut
Nguyen Ngoc Tu
Översättning Tobias Theander
Tranan
boken. Vietnamesisk skönlitteratur tycks leva ett liv av enastående skaparkraft, med många spännande och engagerande författarskap, det bevisar bokförlaget Tranan, genom de romaner och novellsamlingar som förlaget utgivit på svenska under de senaste åren.
Nu utkommer en samling noveller, med titeln Fält utan slut, av den kvinnliga författaren Nguyen Ngoc Tu, som jag upplever som både typiskt vietnamesisk och lätt att uppskatta för svenska läsare. Översättningen, av Tobias Theander, är utmärkt och det förklarande efterordet är upplysande.
Nguyen Ngoc Tu, född 1972, är uppenbarligen en välkänd författare i sitt hemland och hon har en distinkt egen berättarröst, vemodig, känslig och stillsamt humoristisk. Hennes noveller utspelas på landsbygden, långt från de välutvecklade storstäderna.
Miljöskildringen är absolut en av bokens främsta förtjänster, tycker jag, landsbygden är så väl beskriven att man upplever sig stå mitt i berättelsen. Floden rinner genom landskapet och på båtarna lever familjerna sina liv, som i novellerna ”I flodens grepp” och ”Saknadens flod”. De vita ankorna, mangroven och vattenväxterna, med sina olika namn, ger tillsammans en mycket levande bild av detta vietnamesiska landskap.
Personerna i novellerna är ofta vinddrivna karaktärer, som inte vet vart de är på väg, eller sökande individer, som aldrig når sitt mål. En oro och rastlöshet präglar dem, som om de inte hade några rötter. De flyter med flodens och tidens ström. I novellen ”Hallå, Cai!…hör du mig?” möter man en far, som söker efter sin dotter, som rymt hemifrån vid tretton års ålder. I tolv års tid har hans fruktlösa sökande pågått och blivit till ett livsmål.
Flera noveller handlar om olyckliga äktenskap, sådana som måste ingås av andra skäl än kärlek. Tillfälligheter styr människornas liv, i högre grad än deras egen vilja.
Det är titelnovellen, ”Fält utan slut”, som har blivit mest uppmärksammad i Vietnam, där den vunnit priser, filmatiserats och framställts på teaterscenen. Här berättas den tragiska och gripande historien om den dystre och tystlåtne ankuppfödaren och hans familj, som styr sin båt på floden och drar från plats till plats.
Berättarjaget är den tonåriga dottern i familjen. Hennes bror har en ögonsjukdom som, symboliskt nog, gör att tårarna rinner hela tiden. Modern har lämnat dem och fadern sluter sig i sin bitterhet över deras fattiga liv. I ett sådant liv är det också brist på kärlek och omtanke och de två syskonen får i mycket klara sig själva, utan stöd av någon vuxen.
Deras vilsna och vinddrivna liv är en kritisk kommentar till ett samhälle som helst vill glömma det som inte är så upplyftande. Fälten, där ankorna släpps på bete, får symbolisera ett samhälle i förändring: ”fält blir folktomma, och vanskött ris längtar efter de fötter som förr klafsade i leran men nu söker ett osäkert uppehälle i staden. Sådana fält tar inte hand om sina risplantor.”
Stilen är stillsamt vemodig och författaren vecklar ut handlingen lite i taget, så att man orkar ta sig ända ner i det svarta djupet av denna starka berättelse, om kärlek, svek och förlåtelse.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus