Vem minns Jugoslavien?
Gunnar Bergdahl om Emir Kusturicas memoarer "Döden är ett obekräftat rykte".
Bildmaterial
Emir Kusturic.
Döden är ett obekräftat rykte
Memoarer
Emir Kusturica
Översättning Peter Wahlqvist
Norstedts
Utkommer i dag
boken. Ingen filmregissör har haft samma sensationella konstnärliga raketstart som Emir Kusturica från Sarajevo.
Hans debutfilm "Vem minns Dolly Bell?" fick Guldlejonet i Venedig 1981, uppföljaren "När pappa var borta" Guldpalmen i Cannes 1985 och med "Zigenarnas tid" 1988 fick han sitt stora publika världsgenombrott. 35 år gammal stod han bokstavligen på toppen.
Men sedan kom krigen och Jugoslavien försvann i inbördeskrigens och nationalismens malströmmar. Samma dag som hans pappa, som hade konverterat från islam till kommunism i det mångkulturella och mixade Sarajevo, dog i en hjärtattack började bomberna falla. Allt föll sönder. Särskilt Emir Kusturicas världsbild.
Själv befann han sig då redan i USA och Frankrike där han fortsatte sin filmkarriär. I sin mest laddade och storslagna film "Underground" 1995 sammanfattade han tillvarons moraliska och politiska undergång. Sedan gick det utför.
Emir Kusturica symboliserar på ett personligt plan Jugoslaviens sammanbrott. Denna tragiska tanke förföljer mig som en underliggande dov ton under läsningen av hans memoarer Döden är ett obekräftat rykte.
Det är en märklig, ordrik och krängande minnesresa han gör. De tidiga fantastiska filmerna, med all sin förföriska magiska realism och kaotiska livsbejakelse, omnämns men lever annars inte i denna berättelse om ett filmarliv i skuggan av politiska katastrofer.
Den största delen av memoarerna ägnas åt olika delar av familjen Kusturica. De bildar liksom en egen ö i historiens flod.
För egen del är jag mer intresserad av hans konstnärliga gärning. Och av drivkrafterna för hans allt mer öppna ställningstagande för den serbiska nationalismen. Men memoaren slutar vid millennieskiftet. Oklart varför.
Kusturicas senaste decennium innehåller knappast några filmiska storverk men är intressant. Han har bytt namn och döpt sig i den serbisk-ortodoxa kyrkan, turnerat med sitt band No Smoking Orchestra och byggt sig en liten serbisk by på en bergstopp.
Dokumentären om Diego Maradona, som fick den stora äran att möta Emir Kusturica inför dennes svajande digitalkamera, speglar ett levande fotbollsintresse men framförallt en konstnärlig kris.
Jag läser hans memoarer och minns med vemod en stor regissör som inte ville bli stor.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus