Förtryckande frihet
Carina Waern läser Niccolò Machiavelli alltid aktuella "Fursten" i nyöversättning.
Bildmaterial
Fursten
Niccolò Machiavelli
Översättning och introduktion Paul Enoksson
Atlantis
boken. Den numera ökände syriske diktatorn Bashar al-Assad, bara 46 år gammal, ärvde sitt ämbete efter sin far som dog år 2000.
Al-Assad, en tillbakadragen man utan politiska ambitioner hade en framgångsrik karriär som ögonläkare i London, kallades hem för att axla rollen som Syriens ledare. Hans enda publika roll fram till millennieskiftet var att han var chef för Syrian Computer Society som introducerade Internet i Syrien (!).
Enligt Platons ”Staten” där de visa och välutbildade ska leda samhället borde han ha varit den perfekte ledaren. Icke så, har det visat sig i det syriska blodbadet.
Om man däremot läser Machivaellis Fursten som nu utkommer i en lättläst nyöversättning av Paul Enoksson, förstår man emellertid att om al-Assad vill vinna kriget mot den arabiska våren och den egna befolkningen har han redan gjort för många misstag.
Om fursten inte inledningsvis lyckas snabbt och effektivt slå ner en folklig revolt ska han omedelbart slå till reträtt eftersom härskaren måste ha en stabil bas, all makt utgår nämligen ytterst från folket. Mot denna kraft hjälper inget dödligt våld.
Niccolò Machiavelli var verksam i Italien i början av 1500-talet då invånarna i Florens avsatt familjen de Medici och utropat republik. Machiavelli valdes till sekreterare för republiken och tjänade den troget i fjorton år, reste runt på sin häst och träffade dåtidens makthavare – påven, kejsar Maximilian, Ludvig XII av Frankrike med flera.
I samband med att spanjorerna angrep Florens 1512 och familjen de Medici återvände till makten sparkades Machiavelli och fängslades, men släpptes och fick tillbringa resten av sitt liv i exil.
Det var då han under nio månader skrev ”Fursten” som ett brev som skulle blidka den nye makthavaren i Florens. Förutom att han i sista kapitlet smickrade den nye fursten, skrev Machiavelli utan försköningar eller omsvep hur en furste bör uppträda för att effektivt tillskansa sig makten och därefter bevara den på ett fredligt sätt.
Boken avslutades våren 1514 men publicerades första gången i Rom efter Machiavellis död 1532. Under senare delen av 1500-talet blev den totalförbjuden för att senare under 1700- och 1800-talen bli mycket populär, åberopad under franska revolutionen och av historiefilosofen Hegel som bland andra Karl Marx byggde sina teorier på, men den var förbjuden i Sovjet fram till Stalins död.
"Fursten" diskuteras än idag på statsvetenskapliga institutioner och militärhögskolor.
Machiavelli var för brutalt uppriktig om maktens råa fundament; all makt vilar ytterst på våld och egenmäktigt förfarande; egendom är faktiskt, som anarkisterna säger, från början stöld. Vi minns framstegen men glömmer de som offrades på vägen. Tiden läker kanske inte alla sår, men nästan. Glömskan, menar Machiavelli, är en viktig faktor i segrarens historia.
För att rätt inta och behålla makten använder Machiavelli ofta som modell romarrikets metoder – att gå in i landet och i preventivt syfte snabbt och brutalt slå ner allt motstånd som är starkare än din egen armé, att göra sig vän med alla svagare parter i landet, alla allianser är av godo om de inte hotar att förgöra dig.
Vidare är det viktigt att vara på plats: att bosätta sig i landet eller att kolonisera det effektivt men låta landet behålla egna seder och religioner i så lång utsträckning som möjligt, att snabbt verka för att vanligt folk får det drägligt så att man vinner deras stöd.
Framgången är också beroende av en egen armé, legosoldater eller hjälparméer från andra länder är av ondo. En läxa som Ghadaffi inte hade lärt.
Trots att Machiavelli uppehåller sig mycket vid dygden använder han i sina analyser ofta Cesare Borgia, son till en påve och för detta kardinal som blev politiker och ökänd för sin brutalitet.
Om man rätt vill förstå Machiavelli är det nästan oundvikligt att läsa Anders Ehnmarks nyanserade essä ”Maktens hemligheter”, skriven 1986 strax före revolutionerna i Östeuropa.
Det är skillnaden mellan befrielse och frihet som Machiavelli så framåtsyftande uppehåller sig vid, framför allt i sin andra bok ”Discorsi”, menar Ehnmark: ”En furste kan var både förtryckande och befriande; han kan vända frihetens despoti mot tyranniet – men vad blir det då av friheten?”.
Machiavelli, i Ehnmarks uttolkning, ställer frågan om vad som händer med makten efter befrielsen.
Befrielse och frihet är två helt olika politiska problem; de kräver motstridiga lösningar; maktsamling respektive maktförsvagning.
Att göra republik kräver ”en”, det vill säga en så koncentrerad makt att förändring är möjlig (exempelvis att folket samlas i revolt). Men att bevara republik kräver ”många”, det vill säga en så finfördelad makt att förändring av de nyvunna friheterna inte är möjliga att avskaffa.
Protesterna på Tahrirtorget fortsätter.
Bashar Al-Assads dagar är räknade.
Kina köper upp stora landområden i Afrika.
När vi läser Machiavelli inser vi att vi som lever just nu sitter på första parkett och betraktar hur världspolitiken ritas om för flera århundraden framöver.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus