Diktens barndom
Ann Lingebrandt blir uttråkad av Jörgen Gassilewskis diktsamling "pärla barbie klistermärke Vi hade vi inte. Kommer inte att. Skulle komma att. Kunde inte tro att. Visste inte att."
Bildmaterial
pärla barbie klistermärke Vi hade vi inte. Kommer inte att. Skulle komma att. Kunde inte tro att. Visste inte att.
Jörgen Gassilewski
Albert Bonniers Förlag
Utkommer i dag
boken. I dystra stunder tänker jag att poesins framtid ser ut exakt som omslaget till Jörgen Gassilewskis nya bok, vars vindlande titel jag för enkelhetens skull förkortar till pärla barbie klistermärke.
Med spiralrygg och plastpärmar i kollegieblocksformat liknar den ett byråkratiskt kompendium, ett påkostat stencilhäfte gjort för att en fåtalig skara ska rynka sina akademiska pannor och producera papers om konceptets kontextuella transformationer och diskursiva destabilisering. Det är väl sådant man kallar kongenial formgivning.
I höstas utgav OEI editör Gassilewskis ”hittills samlade poesi” i tre illgröna band, en publicering som markerar att det här är ett författarskap som väger tungt i samtiden.
I tre decenniers poesi prövar Gassilewski uttrycken och undersöker vardagens bråte, skiftar perspektiv, löser upp mening, bygger system, raserar och omorganiserar. Det är ett författarskap som betonar rörligheten, men som aldrig riktigt lyckas sätta igång något inom mig. Eftersom läsarens ansvar för att själv skapa texten brukar framhävas i artiklar om Gassilewski får det förstås anses som främst mitt misslyckande.
Innanför det nya verkets transparenta pärmar slingrar sig en text som på samma gång är monotont repetitiv och kameleontiskt byter skepnad.
På varje sida återkommer titelns fraser med lätta variationer, som ett slags besvärjelse, men med ett tomt eko omkring sig.
De kan äga en särskild betydelse för författaren, de kan lika gärna vara valda på måfå, för att testa upprepningens och förskjutningens laddning.
Pärlan, barbien och klistermärket signalerar hursomhelst en barnvärld, medan de följande stammande negationerna tycks uttrycka en saknad, en brist, en oroväckande okunskap.
De stycken som breder ut sig under omtagningarna bjuder inte på några förklaringar utan flödar på i sina egna banor, likt ”ett polyfont musikstycke” enligt förlaget.
En mobilkamera rör sig registrerande över ett rum, bilköpstankar ältas, matematiska vektorer presenteras, gotisk arkitektur analyseras, samhällsideal rannsakas, allt i ett böljande skval.
Plötsligt förvandlas textstyckena till geometriska figurer som tumlar över sidorna; kanske en fallande stapel med klossar.
Det är bokens roligaste inslag – samtidigt tycks textkuberna säga att orden är oväsentliga, att det skrivna bara är fraser som kan kramas ihop, kastas iväg och bytas ut mot vilken annan kantig form som helst.
”Ordens betydelse viktig.//Ingen bra tanke.” skriver Gassilewski i ”portarnas bilder” från 1999, och så blir hans ord heller aldrig viktiga för mig.
Jag blir uttråkad. Det kan inte några lekfullt virvlande ordklossar hjälpa.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus