Ljumma själar
Crister Enander om Cesare Paveses "Innan tuppen gal".
Bildmaterial
Innan tuppen gal
Cesare Pavese
Översättning Ervin Rosenberg
Modernista
boken. Ensamhet har många ansikten. Ensamhet smakar olika. Ensamhet kan vara ett sätt att fly men även ett fängelse – en isoleringscell av ångest och leda, vanmakt och självanklagelser.
Stefano umgås intensivt med ensamheten och dess skiftande skepnader. Han lider av den och vinner styrka ur den. Den skänker honom periodvis en märklig känsla av lycka. Men mest är han dess fånge.
Mellan gryningen och skymningen får Stefano fritt röra sig i den lilla byn. Under natten, när mörkret sänkt sig över den torra och spruckna jorden, måste han hålla sig inomhus. Så lyder reglementet. Sådana är reglerna han måste följa. Inte heller har Stefano rätt att idka könsumgänge. Han är förvisad. Efter en tid i fascisternas fängelse har straffet – vilket var förhållandevis vanligt under Mussolinis diktatur – omvandlats till denna förvisning till de allra sydligaste delarna av Italien, ner till det fattiga Kalabrien.
Den by som författaren Cesare Pavese, född 1908 och död för egen hand 1950, själv förvisades till år 1935 efter ett antal månader i fängelse hette Brancaleone. Mycket i berättelsen ”Fängelset” – vilken tillsammans med ”Huset på kullen” ingår i boken Innan tuppen gal från 1949 som nu utkommer på svenska för första gången – bär med andra ord det självupplevdas prägel och trovärdighet.
Stefano försöker anpassa sig till livet i byn. Han går till bykrogen, inleder ett stillsamt umgänge med några av invånarna. I smyg träffar han Elena, en äldre gift kvinna. De älskar i skydd av mörkret och tidigt i gryningen när ingen kan se Elena smita hem. Men Stefano trånar efter den unga tjänsteflickan Concia. Han tror ibland att han är förälskad. Men hans känslor är egentligen totalt stumma. När han försöker förnimma vad han upplever är det som om han rör vid en död eller kraftigt bedövad kroppsdel. Han förmår inte längre att nå in till sig själv, till sina känslor. Själen är förtvinad.
Han betraktar sin ensamhet. Med en stor portion skarpsinne och skrämmande klarsyn noterar han hur ensamheten skiftar gestalt, hur den i olika situationer bär på olika innebörder och hur den påverkar honom. Cesare Paveses skildringar av skilda sorters ensamhet vittnar om stor insiktsfullhet och de är dessutom mästerligt skrivna.
Stefano – liksom även huvudpersonen Corrado i ”Huset på kullen” som har så många drag och värderingar gemensamt med Stefano att de kunde vara en och samma person – rör sig genom tillvaro med en sorts besvärande distans till allt och alla och till vad som händer runtomkring honom. De omges bägge av en hinna som avskärmar dem från vardagen och verkligheten.
Deras inre är avdomnat. Och själva förblir de egentligen onåbara för omgivningen och de människor som bryr sig om dem. De är nästan som två levande skal – bortsett från att de så starkt och påträngande upplever och erfar sina egna och andras känslomässiga nederlag.
Corrado, berättarjaget i ”Huset på kullen”, har gått ännu längre. Han gömmer sig medvetet i ensamheten. Han har dragit sig in i sig själv och svept ensligheten om sig som en skyddande kokong. Det är i krigets slutskede i en by utanför Turin, kanske Santo Stefano Belbo där Cesare Pavese själv föddes.
Corrado bär på – ja, livnär sig på – ett agg gentemot allt och alla. Han är till och med alltför livsfeg för att ha modet att hata. Han är en av de ljumma själarna, kanske fördärvad av kriget, driven till desillusion och ideologisk dvala av närheten till döden, alla de andras död, alla som avled i stället för honom och de andra som slumpen sparat.
Vad Cesare Pavese främst vill visa med de två romanlånga berättelserna i ”Innan tuppen gal” är hur den gamla sanningen att innerst inne är vi alla ensamma riskerar att föra människan fullkomligt vilse, att de av ensamhetens plågor kan förlora bäringen i sina liv.
Att ensamheten i värsta fall kan förblinda och förvirra och få människor att förneka vad de håller högt och heligt, det de värderar allra mest i sina liv. De gäller såväl vänskap och kärlek som samhörighet, men även drömmar, värderingar och ideal.
Cesare Paveses ”Innan tuppen gal” är en av de där sällsynta böckerna som – inte minst genom sin briljanta stil – en blandning av lakonisk självklarhet och distinkt klarhet – tar sig förbi de mentala skyddsvallarna och på allvar utmanar de egna föreställningarna om hur livet ska och bör levas.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus