Intressant debutant
Bildmaterial
boken. Okej, vi tar det elaka först: Mannen från Albanien är ingen vidare roman. Men debuterande Magnus Montelius är ändå en intressant författare.
Romanen handlar om Kalla krigets sista dagar, om hur svenskar med inflytande påverkades av efterkrigstidens informationskrig, kort sagt om ”spioner”, svenska karriärister som lät sig köpas av någon av de två stormakterna. De fanns och finns naturligtvis, och under en kort tid borde de ha varit lättare att få fatt i, när det kommunistiska östblocket plötsligt rämnade 1989.
Montelius leker med tanken i sin bok, där en man från det kommunistiska Albanien plötsligt dyker upp i Sverige 1990, bara för att dö en mystisk död.
Det är nämligen så romanen börjar. En man har fallit från Erstaterrassen i Stockholm och omkommit. En frilansande journalist, Tobias Meijtens, är på plats vid polisens första undersökning och råkar få en skymt av ett troligt vittne till händelsen. Kan ett mord ha begåtts?
Mysteriet växer när den döde visat sig ha burit albanskt pass, men de albanska myndigheterna inte vill kännas vid hans existens. Den svenska polisen lägger helst ner fallet, men Meijtens ser en chans att rädda sin trasiga karriär.
Långsamt avtäcks ett spännande scenario om svenska sovjetiska spioner på sextiotalet och den svenska säkerhetspolisens hemliga roll.
Tyvärr är själva mordscenariot i boken för torftigt anlagt för att kännas verkligt, och flera av de som i slutändan visar sig vara nyckelkaraktärer i gåtan är för grovt och slarvigt gestaltade.
Men Montelius har ändå något som många andra deckarförfattare saknar: En klar blick över maktstrukturer, något han troligtvis skaffat sig i sitt arbete som miljökonsult, med kvalificerade internationella uppdrag.
Och han har sikte på ett ämne som fortfarande är antingen alldeles för fegt och ytligt eller helt enkelt inte undersökt alls i Sverige.
Det ämnet är de statliga säkerhetstjänsterna under efterkrigstiden och deras komplicerade förhållande till den allmänna uppfattningen om vad demokrati är för något. Det finns ett symboliskt exempel ur verkligheten.
Samma år som handlingen i Montelius roman utspelar sig i, 1990, blev det allmänt känt att den amerikanska säkerhetstjänsten CIA varit högst delaktiga i den sydafrikanska apartheidregimens arresterande av Nelson Mandela på sextiotalet.
En ovanligt modig journalist passade vid ett tillfälle på att kasta fram en direkt fråga om saken till dåvarande amerikanska presidenten George Bush, som svarade: ”Jag kommenterar aldrig underrättelseangelägenheter”.
Att allmänheten alltid accepterat den sortens uttalanden från högsta maktens ort är en intressant utgångspunkt för en definition av vår moderna demokratis begränsningar.
Och där faktaundersökningar går bet mot makten erbjuder fiktionen obegränsade möjligheter.
Hoppas Magnus Montelius ger sig på den igen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus