Kim Jung il och Volvobilen
Lovisa Lamms Nordkoreabok handlar om svensk närvaro i det slutna landet.
Bildmaterial
Ambassaden i paradiset
Lovisa Lamm
Norstedts
boken. Häromdagen kunde man läsa att efter 25 år är nu det gigantiska rymdskeppsformade hotell Ryugyong i Pyongyang klart. En amerikansk tidskrift har utnämnt byggnaden till den sämsta i mänsklighetens historia.
Ungefär så brukar nyheter från Nordkorea se ut. Det är svårt att inte fnissa åt knasigheterna, men det finns också något olustigt med fascinationen för regimens märkliga nycker, som om förtrycket inte var på riktigt.
När jag öppnar Lovisa Lamms bok om Nordkorea blandas nyfiken med en oro att fokus ska ligga på absurd arkitektur och Kim Jong Ils porrfilmssamling. Det gör det inte. Ambassaden i paradiset berättar en mycket intressant historia om hur det kommer sig att Sverige under många år var det enda västlandet med en ambassad i Nordkorea.
Den säger en del om världens mest repressiva regim, men också en hel del om Sverige.
Skälet till att det finns en svensk ambassad i Pyongyang är att svenskt näringsliv trodde det fanns pengar att tjäna.
I början av 70-talet får man för sig att Nordkorea är en lysande marknad. Staten erbjuder företagen en försäkring som innebär att samhället står för pengarna om Nordkorea inte betalar de varor man köper. Maskiner och bilar levereras, men eftersom Nordkorea i själva verket är utfattigt ställs betalningarna in och idag är man det land som har den största skulden till svenska staten.
"Ambassaden i paradiset" är full av dråpliga historier. 1976 har Nordkorea så ont om pengar att man slutar försörja sina ambassader i Norden. Diplomaterna på ambassaden i Stockholms blir tvungna att själva skaffa pengar och börja smuggla cigaretter. På svenska UD vet man inte hur man ska reagera.
Nordkorea framstår som isolerat på precis alla sätt. Regimen har ingen erfarenhet av den diplomatiska världen och när Sverige, efter smuggelskandalen, vill att Nordkorea ska ta hem sin ambassadör, vägrar de eftersom de inte förstår att den gamla kan ersättas med en ny.
Lamm lyckas också krydda sin historia bok med sex. Ett rykte säger att två unga svenska prostituerade ska ha bjudits in av regimen i Pyongyang. Kanske de kan berätta något? Lamm följer spåren och det verkar lovande, men historien leder inte någonstans.
Hon gör en intervju med en nordkorean som fått asyl i Sverige. Hans berättelse säger en del om Nordkorea, men lika mycket om hur grymt det svenska asylsystem kan vara.
Bristen på information om landet är närvarande hela tiden. En svensk ambassadör i Pyongyang håller nästan på att bli tokig, eftersom han aldrig kan verifiera något. Oavbrutet nämner de svenska diplomaterna hur frustrerande det är att inte veta vad som händer.
Men "Ambassaden i paradiset" berättar mycket nytt om Sveriges relation till Nordkorea. UD framstår än en gång som en slags underavdelning till svenskt näringsliv, med främsta uppgift är att sälja Volvobilar.
Till slut gör Lamm gör en turistresa till Nordkorea, några andra möjligheter att ta sig dit finns inte. På plats blir hon frustrerad av att inte kunna prata med någon på riktigt. Trots att hon är i landet kommer hon aldrig nära någon.
Problemet med allt som skrivs om Nordkorea är att en röst saknas. Kanske sammanfattas det bäst av Lars Fredén, Sveriges chargé d’affaires i Pyongyang när han i ett brev hem till Stockholm skriver: ”Efter att ha varit här en tid längtar man efter den dag då nordkoreanerna liksom kineserna efter 1976 skall kunna ta till orda och själva berätta hur det egentligen var.”
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus