Med Karlavagnen in i evigheten

Sören Sommelius om rymdens realiteter via tre aktuella böcker.

essä. I städerna finns inga stjärnor. Dagens svenskar är urbana och universum når inte ner under gatlyktorna.

Mörker har blivit en bristvara liksom tankar på rymden och universum. Veckotidningarnas astrologiska spalter av humbughoroskop intresserar förmodligen fler än rymdens realiteter.

Hur många känner till de vanligaste stjärnbilderna?

Det undrar jag en klar vinterkväll, när Venus i kvällningen gnistrar över Danmark i väster och Jupiter glittrar ljusstark i söder högre upp på himlen.

Ett år för längesen läste jag astronomi i Lund och funderade på allvar på att bli astronom. Så blev det inte men jag har förblivit stjärnskådare. Fortfarande missar jag aldrig tillfället att betrakta Andromedagalaxen när himlen i augusti mörknar efter sommarens ljusa nätter.

Jag försöker också gärna imponera på de som råkar vara i närheten genom att konstatera att när vi ser galaxens svaga sken tittar vi också baklänges i tiden, sådär 2,5 miljoner år, som en handfast påminnelse om rumtidens fjärde dimension.

Människan har sin plats i universum och att reflektera över det ger tillvaron en ny dimension. Kanske rent av lite ödmjukhet, liksom att försöka förstå hur universum kommit till och fungerar.

I båda avseendena var det lättare förr.

Ännu för ett sekel sedan var man i det svenska bondesamhället hyggligt förtrogen med stjärnhimlen, Vintergatan och planeterna. Med nittonhundratalet, elektriciteten och urbaniseringen bleknade stjärnorna bort samtidigt som universums mekanismer i skenet av nya vetenskapliga landvinningar blev allt mer komplexa och svårbegripliga.

I dag hör det knappast till allmänbildningen att ens kunna peka ut Cassiopeja eller kvadraten i Pegasus på himlen, än mindre att redogöra för det grundläggande i Einsteins relativitetsteori eller hur den i sina delar spelat ut sin roll genom kvantfysikens nya rön. Men du som läser detta vet förstås hur gammalt universum anses vara? Eller?

Annars finns det skäl att läsa på, som jag själv gjort, i tre sinsemellan mycket olika nya böcker på svenska.

Redan som åttaåring blev Ulrika Engström, vetenskapsjournalist på SVT, intresserad av universum. Det var när rymdfarkosten Viking hade landat på Mars. Det berättar hon i inledningen till Himlens väktare. Astronomins historia före teleskopet.

Boken knyter an till populärastronomiska författare och folkbildare som lundaprofessorn Knut Lundmark, när hon med stort engagemang skildrar världsbildens utveckling.

Till skillnad från många andra gör Ulrika Engström på ett riktigt befriande vis upp med västerländsk vetenskapshistorisk etnocentrism. Hon diskuterar synen på astronomi och universum i kinesiska, indiska, arabiska och persiska kulturer, där man ofta låg långt före både de gamla grekerna och det övriga västerlandet.

Dessutom reser Ulrika Engström till många av de platser som haft en viktig roll i utvecklingen av kosmologin, vilket gör "Himlens väktare" till en ovanlig kombination av resebok och idéhistorisk översikt.

En kväll står hon med astronomiintresserade ungdomar på en konstgjord kulle i Kermansha i västra Iran där en svartklädd flicka berättar att hon studerar subatomär partikelfysik och är speciellt intresserad av neutriner.

En annan gång reser Ulrika Engström till Ujjain i den indiska delstaten Madhya Pradesh, där astronomen Brahmagupta för 1 400 år sedan uppförde ett astronomiskt observatorium.

Det var Brahmagupta som introducerade nollan i matematiken och uppfann de negativa talen. Vad är väl Pytagoras jämfört med denne indiske tänkare?

Tusen år tidigare slog den indiske astronomen Aryabhata fast att stjärnornas rörelse på natten berodde på att den klotformade jorden roterade runt sin egen axel. Han formulerade för övrigt också en teori om gravitation, långt före Newton. Den första indiska satelliten uppkallades efter honom.

Andromedagalaxen observerades aldrig av de tidiga grekiska astronomerna men väl i persiska Isfahan på 900-talet, där Rahman al-Sufi i "Fixstjärnornas bok" beskrev flera ”dimmiga stjärnor”. Formationen återupptäcktes på 1600-talet av den tyske astronomen Simon Marius.

Världsbilden i väst stelnade i kristallsfärer när Aristoteles himmelska modell fick kyrkans välsignelse. Först när polske Nicolaus Copernicus på 1500-talet vände sig mot tvåtusenåriga dogmer och lät jorden röra sig i en bana runt solen och senare när teleskopet introducerades kunde nya världsbilder växa fram. Men ännu en bit in på 1600-talet hotades italienske Galileo Galileo till döden när han hävdade att Copernicus hade rätt.

När Ulrika Engström besöker Copernicus Frombork, en liten hamnstad med två tusen invånare, påminns hon om att svenska soldater under trettioåriga kriget på 1600-talet skövlade platsen och rövade med sig stora delar av Copernicus bibliotek, som fortfarande finns bland Uppsala universitets stöldgods.

Vad finns där vetandet tar slut, undrar Ulrika Engström i avslutningen till sin bok.

Hon påminner om att den kosmiska strålningen från Big Bang för 13,7 miljarder år sedan fortfarande ”värmer upp” universum med så där tre grader och diskuterar universums allt snabbare expansion, som drivs av ”den mörka energin”. Och hon menar att den moderna kosmologin fortfarande vilar på en alltför bräcklig grund.

Frågan är hur nära sanningen det går att komma och om vetenskapsmännen kommer att finna den slutliga teorin som knyter samman allt vårt vetande.

En som kanske skulle kunna göra det är en av vår tids mest berömda fysiker, den svårt ALS-sjuke och sedan lång tid rullstolsbundne Stephen Hawking, som Engström träffat och intervjuat. Hennes frågor fick svar via forskarens taldator. Hon blev brydd över det Hawking uttryckte, som om ”den moderna fysiken tappat kontakten med den jordiska verkligheten och blivit poesi”.

Stephen Hawkings och Leonard Mlodinows Den stora planen redogör utifrån helt andra utgångspunkter än Ulrika Engström för kosmologins senaste rön.

Ambitionen är att vara populärvetenskaplig och att förklara komplicerade teorier med handfasta enkla liknelser. Ibland lyckas det, ibland trasslar de båda astronomerna till det genom liknelser riktade till amerikanska ungdomar utifrån deras förväntade erfarenheter, ”om man studsar en boll ombord på ett jetplan i luften …”.

Det handlar i just det sammanhanget om Einsteins speciella relativitetsteori och den så kallade klockparadoxen, som visar hur tiden påverkas av ett objekts hastighet.

Hawking och Mlodinow diskuterar särskilt ”teorin för allting” eller M-teorin, som de betraktar inte som en fysisk teori utan som en teorifamilj eller en karta över teorier. Enligt M-teorin är vårt världsallts alla galaxer inte det enda utan ett av många universa skapade ur intet – och utan gudomlig ingripande.

Sten Niklasson går i Den stora smällen också tillbaka till Big Bang. Han grunnar över att den moderna fysiken blivit så svårfattbar att det många gånger kan vara svårt att skilja mellan det legitimt svårbegripliga och det rent stolliga.

Det tyckte nog också den kände astronomen Fred Hoyle som en gång myntade begreppet Big Bang för att avfärda de för honom stolliga teorierna om att all materia och energi skulle ha skapats ur intet på några sekunder för miljarder år sedan.

I dag är Big Bang-teorin väl etablerad. Hoyle hade fel, men hans formulering blev det gängse namnet på skapelseteorin.

Niklassons bok handlar om mycket mera än bara kosmologi och synen på universum och består av korta populärvetenskapliga avstickare från huvudämnet. Ett spännande och skrämmande spår handlar om ”de stora katastroferna” på jorden, de som lett till massutplåning av jordiskt liv.

Forskarna räknar med tolv sådana katastrofer, där den värsta inträffade för 250 miljoner år sedan efter enorma vulkanutbrott. 95 procent av växt- och djurlivet dog ut. Men det ekologiska tomrummet fylldes förvånande snabbt av nya arter.

Vi som lever nu har all anledning att oroa oss för den av människan vållade växthuseffektens inverkningar på vår jord och på förutsättningarna för kommande generationer människors liv på jorden.

Om alla inlandsisarna smälter höjs havsnivån med cirka 80 meter.

Den som vill oroa sig för något än värre kan tänka på konsekvensen av en kollision mellan jorden och en asteroid, så som skedde när jorden för 4,4 miljarder år sedan träffades av en stor himlakropp som slet bort en stor del av jorden. Det som nu är månen.

Sören Sommelius soren.sommelius@hd.se042-489 90 45