De nya statarna
Elin Grelsson Almestad läser reportageboken "De osynliga" av Rebecka Bohlin.
Bildmaterial
De osynliga
Om Europas fattiga arbetarklass
Rebecka Bohlin
Bokförlaget Atlas
boken. När Barbara Ehrenreichs "Barskrapad" kom ut på svenska 2003 läste jag den och förfasades över det amerikanska fattigsamhället.
I boken wallraffade hon livet som en av alla working-poor. De som har flera arbeten, jobbar konstant inom den växande tjänstesektorn med låga löner men som visar att myten om att hårt arbete lönar sig just bara är en myt.
Tio år senare berättar Rebecka Bohlin i boken De osynliga om hur den amerikanska modell som vi förfasade oss över blivit en realitet i Sverige.
"De osynliga" är en av tre böcker i Atlas reportageserie om Europas kris. Det bidrar till känslan av dagsaktuell inramning, med större fokus på nuvarande problematik än teoretiskt ramverk. Inte desto mindre är det en viktig och välskriven ingång till en av arbetarrörelsens viktigaste samtidsfrågor.
I boken möter vi migranter som arbetar dubbla skift, pusslar med nattjobb och helgjobb och försöker få ihop det med en barnomsorg anpassad efter nio-till-fem-jobb. Migranter som ofta får höra att lär de sig bara språket har de större chans att göra karriär i det svenska samhället.
"När ska tiden räcka till för svenskaundervisning?", undrar Lucia Gonzales som har ett heltidsjobb och ett deltidsjobb och sammanlagt tjänar 19 000 i månaden. Vem orkar göra en klassresa när social isolering, trötthet och svag ekonomi tvingar en till fattigdom?
Lika rakt som Bohlin låter migranter och fattigarbetare i både Sverige och andra EU-länder berätta om sin ohållbara situation, lika sakligt redogör hon för orsakerna och statistiken bakom det växande prekariat av osäkra anställningar och låga löner som växer runt om i världen.
Det är inte sällan ett cyniskt spel med mänsklig arbetskraft och exploatering, såsom ”cirkulär migration”. Begreppet innebär att migranter förutsätts återvända till sina hemländer för att sedan eventuellt migrera igen eller flytta vidare till ett annat land.
Europa med dess åldrande befolkning behöver arbetskraft och vi behöver därför migranter. Enligt EU:s beräkningar behövs det 50 miljoner nya invandrare inom unionen det närmaste halvseklet.
Ändå blir gränskontrollerna vid EU:s yttre gränser allt hårdare. EU är inte intresserad av människor som slår sig ner och är i behov av välfärdsresurser. En migrationsmarknad som bygger på lågavlönat arbete är billigare. Såväl den svenska regeringen som globaliseringsrådet har uttryckt sig positiva till den cirkulära migrationen.
Det är bra för individen att få en chans att pröva lyckan någon annanstans, heter det. Särskilt mycket lycka är det inte tal om i Rebecka Bohlins intervjuer eller den forskning som hon använder som underlag. Snarare handlar det om människor vars fysiska och mentala hälsa långsamt bryts ner när de reser mellan länder och ständigt arbetar för löner som knappt går att leva på.
Prekariatet är också en könsmässig fråga. Om den klassiska arbetaren var en industriarbetande man är det i dag i stället tjänstesektorns kvinnor som både migrerar mest och tjänar minst. Bohlin visar hur kvinnor efterfrågas, inte minst inom den växande hemstädssektorn, på ett helt annat sätt än män. Hur de migrerande kvinnorna inte bara säljer tjänsten städning, utan också sig själva. Sin undergivenhet, sitt leende, sin tacksamhet för att få en möjlighet att tjäna mer pengar någon annanstans än i sitt hemland.
Så kan också maktobalansen i att en fattig kvinna stryker ens skjortor bortförklaras genom en slags godhet.
Katrin Zytomierska och Göran Skytte är exempel på svenska debattörer som försökt förklara sig just så. De gav ju en fattig kvinna en chans till att tjäna pengar. ”Vi vill inte känna att vi är dåliga människor. Men ger du ett uselt jobb till en invandrare, kan du bestämma dig för att se jobbet som en guldkantad möjlighet”, som forskaren Bridget Anderson uttrycker det i boken.
Finns det någon väg ut ur låglönesamhället, där fackens roll urholkas av konkurrens och pressade löner?
Bohlin argumenterar för att facken måste komma tillbaka till sina rötter, arbeta på samma sätt som man gjorde under början på förra seklet. Den arbetsrätt som vi uppnått har arbetarrörelsen stridit för.
Hennes maning till organisering, bildning och internationella allianser andas jävlar anamma och en framtidstro som vänstern desperat behöver.
"De osynliga" blir på så vis inte bara en omistlig introduktion till vänsterpolitiska stridsfrågor i samtiden, utan också en stark och inspirerande uppmaning till förändring.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus