Gravallvarligt bra
Mikaela Blomqvist tycker mycket om Roberth Ericssons "Fadersfärd".
Bildmaterial
Fadersfärd
Roberth Ericsson
Black Island Books
Utkommer i dag
boken. Sällan är vårt språkbruk så allmänt och banalt som när vi skall formulera oss kring det mest känslosamma. Och det är nog lika omöjligt att skriva ett självmordsbrev utan klichéer som en kärlekshälsning.
Att Roberth Ericsson i sin tredje diktsamling Fadersfärd, vars tema är dödslängtan och självmord, bland annat använt sig av redan färdiga texter (en dagbok, en självmordsguide och ett obduktionsprotokoll) och collageteknik är alltså egentligen bara logiskt. Dock får man anta att de i det här fallet är ganska hårt redigerade, Ericssons uttryckssätt är den knappa centrallyriken och den korthuggna prosan.
I diktsamlingen talar främst två jag. Det första kallad Person 1 skriver om sin (och andras) dödslängtan, stundtals högtravande och teoretiserande: ”det etymologiska släktskapet/ mellan beröring och berörd”, stundtals trotsigt enkelt: ”måste vi verkligen leva?/ nä”.
Texten är här analyserande och full av metakommentarer. Hos Person 2 som sedan tar vid (och som väl får antas vara utsnitt ur den verkliga dagboken) saknas däremot distansen och den kyliga självreflektionen. Istället möter oss här oförblommerat självhat och skam som getts smärtsam poetisk koncentration. Det kan låta såhär: ”var bara 10 år när jag skrev en uppsats i skolan/ om att jag var så ful att jag aldrig skulle bli gift” eller såhär: ”livet äcklar mig; det äcklar mig att/ jag kunnat vara sådan jag varit”.
Möjligen står de två också i relation till varandra, vilket titeln liksom baksidans ”om en far bort” och den avlutande diktens ”far nu.”, där far kan läsas både som verb och substantiv skvallrar om. Klart är i alla fall att Person 2 är far. Några av diktsamlingens sorgsnaste partier handlar just om faderskapet och skulden inför det förestående sveket: ”skämmer ut mig själv och barnen./ skammen och skulden är nu större än kärleken till dem.”
”Fadersfärd” är, med sina teoretiska referenser och sina till synes omotiverade tyska ord både högtravande och gravallvarlig. Språket är vant för att inte säga självklart och väntat. Och ändå tycker jag mycket om den här boken. Faktum är att jag gör det just på grund av att Ericsson inte är räds det väntade, det direkta eller det lite löjliga.
Alla romantiserande eller förskönande ansatser som ju annars är så vanliga i dysterhetens poetik saknas här helt. Texten är avig och obekväm, ibland självömkande, ofta generande ärlig. Gott så, det finns ju faktiskt en anledning till att de där slitna klichéerna använts tills de blivit just klichéer.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus