Rader ur Syriens förflutna
Ann Lingebrandt läser urvalsvolymen "Trampa på mitt hjärta" av poeten Muhammad Al-Maghut.
Trampa på mitt hjärta
Muhammad Al-Maghut
Översättning Bo Holmberg och Cecilia Persson
Tranan
boken. En kamin avgjorde Muhammad Al-Maghuts öde.
Som hemlös och frusen tonåring i Damaskus, på rymmen från en internatskola, gick han med i det syriska nationalsocialistiska partiet, helt enkelt för att deras kontor hade en kamin där han kunde sitta och värma sig. På grund av medlemskapet kastades han i fängelse i nio månader 1955. Där skrev han sin första dikt, egentligen avsedd som en minnesanteckning. Men en medfånge fick läsa den och förklarade att detta var poesi. Hans namn var Adonis.
”Jag sover med rosor/av bläck på kudden/hösten gungar som en båt av guld/skräcktimmarna brinner i benmärgen/min slutna hand döljer blodet”, skriver Al-Maghut i denna debutdikt, som också fått låna titel till den första urvalsvolymen på svenska, Trampa på mitt hjärta.
Känslan han beskriver av att bli trampad på med fångvaktarens stenfot skulle han komma att erfara resten av livet.
Urvalet sträcker sig från 1959 fram till den sista diktsamlingen 2006, men genom decennierna känns den syriske poeten lika uppfodrande aktuell i sitt raseri mot förtrycket, sin förbittring över fångenskapen, sin smärta över det förlorade fosterlandet. Hans erfarenheter har fått honom att misstro också ordet frihet.
Ångest, förtvivlan, rädsla och panik genomsyrar Al-Maghuts poesi, ”nederlagets melodi” klingar som ledmotiv. En dikt har rätt och slätt titeln ”Fruktan” och anropar modern att hjälpa honom från den skräck som får honom att förnimma döden överallt, att se sig omkring till höger och vänster på gatan och ta med sig id-handlingarna till och med in på toaletten. I en annan dikt kallar han sig ”den överflödiga människan” och undrar i fränt ironiska ordalag vad han ska göra med sitt liv. Det utanförskap han skildrar, stundom lakoniskt uppgivet, stundom svidande desperat, är både exilens och existensens: ”jag avundas spiken/det finns trä som kan gömma den/jag avundas kadavren/som slits i bitar i öknen/där finns korpar som flaxar och kraxar/för deras skull”.
Gång på gång återkommer tvivlet på poesin och den egna rollen som diktare:
Gång efter annan har jag försökt
tömma pennan på bläck
som dolken görs ren från blod.
Denna skepsis gentemot skrivandet skiljer honom från hans arabiska kollegor, som gärna förhärligar poetens uppgift, förklarar översättarna Bo Holmberg och Cecilia Persson i sitt fylliga och välskrivna efterord.
Ändå befinner sig Al-Maghuts bildrika melodiska flöde tydligt i den arabiska traditionen, om än med ekon från ordberusade poeter som Rimbaud och Baudelaire.
Hans på samma gång syrligt frätande och högstämt välklingande litanior spetsas med en svart humor och rymmer en omruskande skönhet.
Det är fråga om dikter som känns oumbärliga, såväl politiskt som estetiskt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus