Vad är en människa?

Dela denna artikel

boken Publicerad 26 februari 2012 kl. 04:00
  •  Nikolas Giakoumidis

  •  Nikolas Giakoumidis

  •  PRESSENS BILD

  • ImageForum - / SCANPIX

Patricia Lorenzoni om mänskliga rättigheter då och nu. Vem är det egentligen som ingår i den politiska gemenskapen – och vem hamnar utanför?

Några veckor in på det nya året uppmärksammades Raoul Wallenbergs kommande hundraårsdag med en gemensam text av Sveriges och USA:s respektive utrikesministrar.

I texten, som sampublicerades i International Herald Tribune 17 januari och Svenska Dagbladet dagen efter, slog Carl Bildt och Hillary Clinton fast att ”Wallenberg kämpade för värderingar som värnas både i Sverige och i Förenta Staterna. Tillsammans har vi under lång tid arbetat för att främja mänskliga rättigheter, såväl i våra egna länder som utomlands.”

Både för sin insats i Budapest 1944, och för de oklara omständigheterna kring försvinnandet efter att han arresterats av sovjetisk militär, har Wallenberg en närmast ikonisk status som förkämpe för mänskliga rättigheter. I krigets desperata slutskede lyckades han med svenska skyddspass hjälpa tusentals ungerska judar att komma undan deportering till dödslägren. Officiellt var han i Ungern som svensk diplomat, men finansieringen kom från USA.

Bildts och Clintons identifikation med Wallenberg bär dock med sig sin egen ironi. Sedan en tid tillbaka pågår en utredning om Lundin Oil och brott mot humanitär rätt i Sudan under 1997-2003, en period av vilken Bildt satt tre år i bolagets styrelse. På nyårsafton undertecknade Clintons regeringschef en lag enligt vilken människor kan hållas fängslade på obestämd tid utan rättegång, i strid mot varje princip om rättssäkerhet.

Vad betyder mänskliga rättigheter i en tid när näst intill alla skriver under på dem, men deras åsidosättande med hänvisning till säkerhetsintressen och terroristbekämpning gjorts till regel?

Under förra året kom två böcker på svenska som behandlar mänskliga rättigheter: rättsprofessor Ove Brings De mänskliga rättigheternas väg genom historien (Atlantis) och Europarådskommissionär Thomas Hammarbergs Retoriken och verkligheten (Atlas). Medan Bring tecknar en bred historik över årtusendens rättighetstänkande, rör sig Hammarberg i samtidens klyfta mellan vacker retorik och bister verklighet. Böckerna kompletterar varandra, men kan också tjäna som utgångspunkt för frågor kring själva idén om rättigheter som ”mänskliga”.

För vad är en människa?

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”

Så lyder första artikeln i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948. Deklarationen kom till i andra världskrigets kölvatten. Fastslåendet av allas lika värde kan läsas som ett svar på Auschwitz-överlevaren Primo Levis fråga i dennes berömda boktitel: "Är detta en människa?" från 1947.

Frågan är också titeln på den dikt som öppnar Levis skildring av Auschwitz, ett rasande textstycke som anmodar läsaren att inpränta berättelsens ord, eller annars vara förbannad. ”Tänk efter om detta är en man”, säger Levi. ”Tänk efter om detta är en kvinna.” Den som arbetar i leran, den som dör på grund av ett ja eller ett nej, den som inte ens har ork kvar att minnas.

Ja, vad är en människa? I samma stund en rättighet förklaras tillfalla vissa i kraft av att de är födda mänskliga, aktualiseras frågan om mänsklighetens gränser. FN:s deklaration är inte bara en rättighetsförklaring, den ger också en definition av människan: en varelse med förnuft och samvete. Vidare innehåller deklarationen en uppmaning att handla i en anda av gemenskap. Och den gemenskap som hänvisas till är inte kulturellt eller nationellt begränsad. Den är mänsklig.

Idén om människan som bärare av en uppsättning rättigheter just i kraft av hennes tillhörighet till den mänskliga gemenskapen, är förhållandevis ung.

Ove Bring tecknar emellertid dess tidiga historia utifrån filosofers, politikers och lagstiftares artikulerande av generella rättigheter inom avgränsade gemenskaper: stadsstaten, furstendömet, republiken.

Vad det handlar om är mindre den allmänmänskliga gemenskapen, mer en idé om likhet inför lagen inom ett givet område. Generella rättigheter står mot särskilda gruppers privilegier.

Bring hämtar sinahistoriska exempel från filosofiskt, juridiskt och religiöst tänkande. Med en imponerande beläsenhet för han läsaren över Mesopotamien, Indien, Kina, Grekland och Bysans. Han diskuterar både det kristna och det muslimska medeltida Europa. Han uppehåller sig vid hur rättighetstänkandet relaterat till slaveri, underordning av kvinnor, kolonialism och till krig.

En av de stora förtjänsterna med Brings bok är medvetenheten om den linje som skär mellan de människor som omfattas av vissa rättigheter och de som inte gör det. Den rättighetsbärande människan har genom historien haft en kulturell tillhörighet, en social position, ett kön. Även, paradoxalt nog, när rättigheter börjar formuleras i termer av just mänskliga.

Vi finner detta i de deklarationer som tillhör de mest citerade i rättighetstänkandet historia. Den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 stipulerar "all men are created equal", alla människor är skapade jämlika. Det revolutionära Frankrike deklarerade 1789: "Les hommes naissent et demeurent libres et égaux", människorna föds och förblir fria och jämlika.

Både franskan och engelskan använder ordet för ”man” synonymt med ”människa”. I bägge fallen uteslöts kvinnor från de deklarerade rättigheterna. Den franska revolutionären, feministen och författaren Olympe de Gouge synliggjorde effektivt denna motsägelse i sin ”Deklaration om kvinnan och medborgarinnans rättigheter”. I en egen version av rättighetsdeklarationen lyfter hon i varje artikel upp den kvinna som utgör den franska deklarationens blinda fläck.

Olympe de Gouges frispråkighet ledde henne till schavotten 1793. Om hennes deklaration synliggjorde uteslutningen av kvinnorna, löste den inte ett annat av originalets problem. Den franska deklarationens titel talar om ”människans och medborgarens rättigheter”. Men hurdan är relationen mellan dessa två?

Dokumentet förankrar förverkligandet av människans förmodat tidlösa och okränkbara rättigheter i den politiska gemenskap där hon är medborgare.

Spänningen mellan människans och medborgarens rättigheter har följt Europas politiska historia ner i de mörkaste av avgrunder. Under mellankrigstidens antisemitiska kampanjer berövades tusentals europeiska judar sitt medborgarskap. Utan detta tillhörighetsbevis fann de sig i ett ingenmansland, uteslutna inte bara ur den rättsliga gemenskap de en gång tillhört, utan ur varje sådan gemenskap.

Den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt tog på 1950-talet fasta på dessa människors öden i sin "The Origins of Totalitarianism". Berövade sin plats i en politisk gemenskap, framträdde de statslösa flyktingarna som rent mänskligt liv. På så sätt borde de vara rättighetstänkandets ideala subjekt. Vad de statslösas öde emellertid visar, är att i samma ögonblick som människan framträder som bara människa och ingenting mer än människa, kollapsar också idén om mänskliga rättigheter i henne.

Det mänskliga liv som inte är inordnat i en politisk gemenskap är också övergivet av lagen.

Hur lösa denna motsättning? På senare decennier har vi inom den politiska filosofin sett ett nytt intresse för Arendts diskussion av flyktingskapets paradox. Den italienske filosofen Giorgio Agamben är en av dem som läser Arendt utifrån samtida migrationspolitik. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna slår, i artikel 14, fast varje människas rätt att söka asyl i annat land. Men allt större resurser satsas av europeiska länder för att hindra utövandet av denna rättighet, och istället hålla människor kvar i den zon där rätten övergivit dem.

Medelhavet, som en gång band samman den antika världen, har förvandlats till en barriär patrullerad av EU:s gemensamma gränsbevakningsstyrka Frontex. Här har tusentals migranter de senaste åren förlorat livet, och det enda politiska svar som ges på denna tragedi tycks vara än hårdare gränsbevakning. Och medan vi i Sverige skickar soldater till ett krig i Afghanistan som driver människor på flykt, är det just från den svenska ambassaden i Kabul inte möjligt att söka asyl.

I Ove Brings historik över den internationella rättens utveckling på människorättsområdet finns skarp kritik mot detta slags inkonsekvenser, inte minst som de rättfärdigas i retoriken om säkerhet och terroristhot. Likväl är det huvudsakligen en harmonisk berättelse han ger oss. Med den internationella rättens utvidgning, vidgas också successivt den krets som omfattas av de mänskliga rättigheterna. Rättigheterna, skulle man kunna säga, blir mer och mer ”mänskliga”.

Men den paradox Arendt pekade på, löses den så lätt?

Redan termen ”internationell rätt” pekar på hur spänningen mellan människan och medborgaren aldrig har lösts. Ty rätten är just inter-nationell. En specifik politisk gemenskap, en nation – eller snarare, nationalstaten – är den instans på vilken rätten vilar. Flyktingen, utesluten ur denna politiska gemenskap, är utlämnad till hoppet om att på nåder inlemmas i en ny. Så länge hon inte blir det, befinner hon sig i en zon av rättslig obestämbarhet.

Här kommer Thomas Hammarbergs "Retoriken och verkligheten" att fungera som ett slags korrektiv till den förhållandevis ljusa historia Bring tecknar. Hammarberg, som sedan 2006 varit Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, pekar obönhörligt ut varje inkonsekvens i relation till de rättighetsdeklarationer som undertecknats av europeiska stater. Det är inga djupare analyser som görs. Kraften kommer snarare av en omfattande lägeskunskap kombinerad med obändig kompromisslöshet.

Boken har formen av en mängd kortare, tematiskt grupperade artiklar. Här behandlas främlingsfientlighet, könsdiskriminering, diskriminering av barn, av funktionsnedsatta, homo- och transfobi, asylpolitik, fattigdom, fångvårds- och straffpolitik. Närmast kan det liknas vid en katalog över Europas oförmåga att leva upp till sin egen självbild.

Men samtidigt utgör också "Retoriken och verkligheten" en rasande plädering för konsekvens i det rättsliga förfarandet och framfarandet med människoliv. De två sista tematiska kapitlen behandlar terroristbekämpning och mediernas frihet, och de formar sig till en oroande betraktelse över hur rätten alltmer urholkas med hänvisning till säkerhetsintressen. I den tid som följt på kriget mot terrorismen har undantaget blivit regel; rättsordningen upphävs om och om igen i namn av dess försvar.

Ett av de i Sverige mer flagranta fallen Hammarberg tar upp är överlämnandet 2001 av de asylsökande egyptierna Ahmed Agiza och Mohammed al-Zari till CIA-agenter som fick operera på svensk mark. Hammarberg kritiserar inte bara själva förfarandet, utan lika mycket frånvaron av genomgripande utredning. Den regering som tillträdde 2006 erkände att ett misstag begåtts när Agiza och al-Zari utlämnades till tortyr i Egypten, och de bägge männen har tilldelats skadestånd.

Men ingen fullständig utredning har gjorts, inget enskilt ansvar utkrävts. Agiza nekas fortfarande att återförenas med sin familj i Sverige. Ett av argumenten mot full utredning är risken att skada framtida underrättelseutbyte.

Var finns lagen i det här fallet? Felet erkänns, men utöver en penningkompensation till de drabbade uteblir konsekvenserna; ingen ställs till svars för givna order.

Den människa som överges av lagen, säger Agamben, befinner sig i en zon där lagen och våldet inte går att skilja åt, och där därför allting är möjligt. Hammarberg talar om en verklighet som för vissa människor bli allt mer Kafkaartad.

I Agambens dystra analys är det lägret som är det yttersta uttrycket för undantagszonen. Sista kapitlet i Hammarbergs bok har rubriken ”Lärdomar att dra”, och illustreras talande nog av ett fotografi av ungerska judar som anländer till Auschwitz 1944.

Men om "Retoriken och verkligheten" på många sätt är dyster läsning, är den också uppfriskande i sin konsekventa vägran att acceptera undantagets logik. För Hammarberg har nuet inga ursäkter.

Det är aldrig legitimt att upphäva en rättsordning i namn av en bättre eller säkrare framtid.

Och han låter oss aldrig glömma att varje överträdelse också handlar om kroppars lidande, om själars lidande.

Ska vi försvara mänskliga rättigheter i en tid när utrikesministrar slår sig för bröstet samtidigt som deras regeringar sätter rättsordningen ur spel, är Hammarbergs kompromisslösa position den enda hållbara.

Patricia Lorenzoni

Textförstoring

De mänskliga rättigheternas väg genom historien

Ove Bring

Atlantis

Retoriken och verkligheten

Thomas Hammarberg

Atlas

Kommentarer

Boken

Huvudnyheter