Det läckande förtroendet

Mats Kolmisoppi läser Julian Assanges memoarer.

Julian Assange sitter i en polisbil. Utanför flockas pressfotografer för att få en skymt av världens mest omskrivne man. WikiLeaksgrundaren ska snart låsas in i Wandsworth, fängelset som Oscar Wilde satt inspärrad i för mer än hundra år sedan.

Där kommer han under en kort tid att vandra fram och tillbaka och tänka på den stora kampen, och på Bradley Manning, soldaten som sitter fängslad på andra sidan Atlanten misstänkt för att ha överlämnat hemliga dokument till WikiLeaks.

Assange fylls med känslor av solidaritet, men grubblar samtidigt på händelsekedjan som lett honom till den här cellen.

Har den internationella konspirationen för att tysta honom äntligen lyckats? Och var det genom att han inte ringde upp de två kvinnorna i Sverige som han släppte in hatet? "Man är alltför mild om man tror att alla fångar är oskyldiga, men vissa av oss är det."

Ungefär så inleds den omtvistade biografin om Julian Assange, Memoarer är prostitution.

Omtvistad, inte för att texten är illa skriven, snarare på grund av ett ekonomiskt bråk med det brittiska förlaget.

När det astronomiska förskottet på mer än 400 000 pund togs om hand av Assanges advokater, till vilka han hade skulder, ville han dra sig ur. Men kontraktet var påskrivet, boken nästan färdigställd av spökskrivaren Andrew O'Hagan och intresset för stort för att ignorera.

Efterspelet, där den vilt fäktande Assange talade om att han blivit "screwed over to make a buck" av ett "populistiskt" förlag, är helt i linje med det porträtt av honom som han själv bidrar till att teckna i boken.

Uppvuxen med en ensamstående hippie- och aktivistmamma förstod han tidigt vad det innebar att gå emot strömmen och att leva utanför samhället.

Under flera års tid flydde familjen från stad till stad undan en bisarr och auktoritär new age-sekt. Upplevelsen av orättvisor och behovet att kämpa mot dem fick han alltså med modersmjölken.

Men det var först genom datorerna som han hittade sitt framtida slagfält. Välvilligt kan man tala om en man med rättspatos, som genom hackererfarenheter i Australien på 80-talet beslöt sig för att avslöja regeringars och multinationella företags spel bakom kulisserna.

Det är en fascinerande skapelseberättelse som här mässas fram. Om hur Assange genom studier i kvantfysik nådde fram till en matematisk metod för att förstå rättvisan.

En rättvisa som enbart kunde realiseras om folket fick tillgång till den information som makthavare försökte undanhålla. Beväpnad med kunskaper i kryptografi skapade han ett system som gjorde det möjligt för whistleblowers att anonymt avslöja orättvisor och övergrepp.

Att WikiLeaks har haft avgörande betydelse för flera av de senaste årens största nyheter är oomtvistat. Kapitlen i biografin som berör kärnfrågorna, exempelvis arbetet med Colleteral Murder-videon och den bristande journalistiska integriteten i debatten som följde, är viktig läsning. Istället för att rikta sökljuset på den amerikanska militären och på den atmosfär som gjorde det möjligt för unga soldater i helikopter att kallblodigt avrätta civila i en förort till Bagdad, däribland två journalister från Reuters, anklagades Assange och WikiLeaks av amerikanska medier för att ha blod på sina händer.

Trots att den redigerade och kortade videon publicerades sida vid sida med originalet, hade militären inga svårigheter att så tvivel kring videons äkthet. Få ställde frågor om militärens ansvar. Ingen utredning tillsattes. Och snart höjdes röster i den amerikanska offentligheten som krävde Assanges huvud på fat. Det är inte svårt att förstå hur tongivande konservativa debattörers krav på att Assange skulle avrättas som den "fiendesoldat" han var, skulle få vem som helst att frukta för sitt liv.

Svårt är det däremot att skilja välgrundad fruktan från det som måste betecknas som ren och skär förföljelsemani, särskilt när den kombineras med storhetsvansinniga anspråk på att egenhändigt ha förändrat världen.

Bakom varje hörn lurar enligt Assange nämligen förrädare. Såväl inom den egna organisationen som i de etablerade mediernas korridorer. Han talar om hugg i ryggen, framställer sig själv som en Jesusgestalt omgiven av Judaspersoner. Vilket mer än en gång gör läsningen till en smärtsam historia.

Konsekvent lyfter han fram sin egen betydelse i arbetet med WikiLeaks, en organisation som han bara motvilligt erkänner har föregångare (här finns till exempel ingen diskussion om Wikipedia) och antyder lika konsekvent hur tillfälliga och utbytbara hans medarbetare är.

Det är olyckligt, inte för att han framstår som lynnig och osympatisk, men för att han därmed ställer sig i vägen för en större diskussion om den revolutionerande betydelse som WikiLeaks och liknande organisationer har haft och kan komma att ha för den avslöjande journalistiken och det demokratiska samtalet.

Även den osmakliga redogörelsen för händelserna, som ledde fram till cellen i Wandsworth, och senare till husarresten och förhandlingarna om utlämnandet till Sverige, ställer sig i vägen.

Inte nog med att Assange på ett slirigt sätt försöker misskreditera de två svenska kvinnorna: "Om jag ska vara ärlig tyckte jag att A----- var lite neurotisk." Och: "Hon var lite vag."

Han antyder dessutom att hans största misstag var godtrogenheten. Han hade blivit varnad för att fienden skulle sätta dit honom genom anklagelser om osedligt beteende. Och ställer därför försåtligt frågan om inte allt var riggat från början. Underförstått: av CIA. Här finns också fler absurda försvarsstrategier, som att smeta så många anklagelser om statsfeminism som möjligt på Sverige. Ja, han slår vilt omkring sig. Och för varje slag och varje smutskastningsförsök hamnar frågan om läckorna allt längre ner på dagordningen.

Genom att vägra kliva åt sidan när misstankarna om brott dök upp vållade Assange sin egen organisation stor skada. Allt fokus ligger numera på honom.

Och det som till en början såg ut som en teknisk lösning för att avslöja missförhållanden som låg i medieskugga, har kommit att få ett parodiskt skimmer.

I dagarna släpper trogna Assangeanhängare genom WikiLeaks information som inte är ämnad för att folket kritiskt ska kunna granska makten.

Istället vill man kampanja mot Carl Bildt och mot ett enskilt land, Sverige, för att skydda sin ledare från det man upplever vara den stora konspirationen.

När WikiLeaks tidigare anklagades för att till exempel vara allt för USA-kritiska, kunde organisationen med trovärdighet hänvisa till läckor som rörde förhållanden i Afrika, Asien, eller för den delen Island.

Numera behöver regimer och motståndare inte anstränga sig det minsta för att smutskasta organisationen. Det lyckas den bara allt för väl med på egen hand. 

Mats Kolmisoppi
matskolm@gmail.com