Hem till byn

boken Publicerad 16 mars 2012 kl. 04:00
  • Katarina Fägerskiöld. Sandra Qvist

Crister Enander om Katarina Fägerskiölds debutroman "Åsen".

Arbetet på gården är tungt. Mocka dynga, fodra grisarna, sköta tjurarna och plöja åkern för den ”ekologiska” vitlöksodlingen. Ett litet jordbruk kräver mycket arbete. Hon är inget annat än en piga, som en rest från en svunnen tid av bruna åkrar under en kupa av en evigt grå himmel.

Gården bildar en avskärmad verklighet, ett slutet socialt system. Sofi rör sig i invanda spår utan att tänka. Det är inte alldeles klart om hon ens inser hur snäv och beskuren hennes livshorisont är. Är hon fången i sig själv på egna villkor eller är hon fängslad av lantbruksfamiljen hon är anställd hos?

Sofi arbetar. Det är vad hon gör. Hon är stark som gamla tiders drängar och blir allt hårdare, allt mer förhärdad till sinnet. Hon trär utan att bli det minsta berörd slaktmasken över grishuvudet och håller fast det desperata och skrikande djuret när Sam – bonden – skjuter med slaktpistolen. Skär sedan upp strupen, vispar blodet så att det inte ska koagulera. Allt blir rutin. Allt är arbete. De reser ibland runt och slaktar andras djur för att gården inte bär sig riktigt när nötköttpriserna sjunker.

Sofi är tjugoett år när hon börjar arbeta på gården som ligger på slätten någonstans mellan Ätran och Borås. Hon ska inte stanna länge. Men tiden går; månader blir till år. Hon tycks avdomnad, nästan som vore hon litet bakom eller inte helt tillräknelig. Hon tar även hand om barnen, främst de två små flickorna Anna och Agata medan de två äldre bröderna klarar sig själva.

Stämningen i Katarina Fägerskiölds debutroman ”Åsen” är stillastående, uppgiven, tung. Här finns inget ljus, inget hopp, knappt ens en ansats till livsvilja utanför det mekaniska arbetet, ätandet, sovandet. Livet går på sparlåga. Ibland blir tongångarna litet väl lika de som härskar hos den unga Birgitta Trotzig.

Sofi träffar en kille som heter Frank. Han är klart manodepressiv, men utan att Sofi förstår hur eller varför flyttar han in hos henne och ligger mest hela dagarna i sängen och röker och talar om allt de ska göra i framtiden. Men i romanen ges han knappt något utrymme – lika litet som i Sofis verklighet. När han försvinner finns en saknad utan egentligt innehåll.

Det är omöjligt att inte bli irriterad på Sofi. Det är också – tror jag – författarens avsikt. Denna resignation, denna totala brist på handlingskraft och vilja till liv. Hon bara existerar.

Bortsett från det hårda arbetet som slukar henne så saknas varje ansats till egen vilja. Arbete och vegeterande. Hon lär inget av vad som händer eller hur hon behandlas. Hennes erfarenheter leder henne inte vidare. Det är ett liv som skrämmer.

”Åsen” är utan tvekan en löftesrik debut. Katarina Fägerskiölds språk är sparsmakat och klart, men är kanske ännu inte hennes eget tonfall.

Nästa roman av Fägerskiöld ska jag tveklöst läsa med stort intresse.

Crister Enander

Textförstoring

Dela

Åsen

Katarina Fägerskiöld

Albert Bonniers Förlag

Utkommer i dag

Kommentarer

I dag: 10.00 Chatt med Sydsvenskans vd om köpet av HD 14.00 Chatt med HD:s chefredaktör om sammanslagningen med Sydsvenskan

Boken

Huvudnyheter