Händelser i Norrland

Stig Hansén om Åsa Larssons nya deckare "Till offer åt Molok".

Vad är det mer exakt som gör att det blir lite annorlunda i Kiruna?

Frågan kommer när man hört den rynkiga historien om prästen och storbonden som satt i skolstyrelsen och verkade tycka att läsning ur katekesen var fullt tillräcklig när det gällde barnens skriv- och rättstavning och att det därför inte behövde köpas in tre exemplar av Selma Lagerlöfs läsebok.

Mannen som ställer frågan om det som är annorlunda i Kiruna tror att det är han som för samtalet. Men kvinnan som nu ska svara har lärt sig att hålla närgångna män på avstånd, och vet hur hon ska använda sin makt utan att mannen fattar hur det går till.

Och just detta – konsten att förskjuta händelser, konsten att skapa något som är en aning my(s)tiskt, konsten att se till så att blicken vrids fastän jag inte vill – är något av det som gör Åsa Larsson till en av de allra bästa svenska kriminalförfattarna. Och som får mig att sträckläsa Till offer åt Molok, Larssons femte berättelse om kammaråklagare Rebecka Martinsson som inte vill sitta på byrån med delägarna utan vara ute.

Som vanligt utspelas det mesta i norra Sverige.

Och som alltid växer det bagatellartade till något som börjar klibba, som här när det hittas spår av en människa i en död björns mage. Vad göra när byborna och tidningarna börjar dyka upp? ”Om en timme kan vi läsa om mordet på nätet.”

Nya tider, gamla gåtor. Sol-Britt mördas. En pojke överges. Och Sol-Britts pappa är den som björnen kalasat på.

Så rullar det på: Någon minns vem som dansade med vem. Någon förstår sig på hundar. Någon bestämmer sig för att inte gå till jobbet. Någon omplaceras. Någon ligger i ensamsäng på sjukhuset. Någon vill inte ständigt vara torr i munnen och få utslag av alla mediciner. Någon riktigt ung offras. Någon ska ärva något stort.

Antingen är man ett hinder eller ett verktyg; man ska användas eller undanröjas. Och så kommer vintern rasande.

Det är enkla miljöer, det är enkla replikskiften, det är enkla händelser – men Åsa Larsson andas långsamt tills det mesta är hårt spänt och jag börjar flämtandas. Hon håller sig till korta kapitel, men hon håller sig aldrig i sargen: hon räds sin egen historia och den oron, den smittar.

Se till exempel hur hon flätar ihop gamla händelser med nya händer. Att det förflutna kommer i fatt oss är standardgods i spänningsromaner, men Åsa Larsson ser bara till att vi först ska känna igen genren, innan hon kryper riktigt nära och viskar: Nu då, nu när första världskriget är med i berättelsen och möter krigen i vår tid, hur ensam är du då på slagfältet? Vem avlossar vad mot vem?

Det är som när någon som heter Flisan en bra bit in i handlingen säger: ”Du kan inte bara läsa och läsa.”

Stig Hansén
stig.hansen@telia.com