Kriget och språket

Sören Sommelius om den storslagna romanen "Yalo" av Elias Khoury.

Krig deformerar, brutaliserar och traumatiserar både de stridande och de drabbade civila. Den libanesiske författaren Elias Khoury har i bok efter bok skrivit om vad krig gör med människor i ett författarskap som genomsyras av tolerans och medmänsklighet. En röd tråd i Khourys verk är också språkets och berättandets kraft.

Flera av hans romaner finns på svenska. "Lilla berget" utspelar sig i inbördeskrigets Libanon. En läkare sitter hos en döende gerillakämpe och berättar om det palestinska folkets öde i tusenochennatthistorien "Solens port". Romanen utspelar sig i Shatilalägret, som 1982 utsattes för en israelisk massaker.

Som om hon sover återger en arabisk kvinnas öde under tre nätter, mot bakgrunden av det palestinska folkets situation efter ”nakba”, katastrofen, den stora fördrivningen och flykten från Palestina efter kriget 1948.

"Yalo", som nu kommer på svenska, är skriven redan 2002. Titelpersonen Yalo växte upp i krigets Beirut, lagt i ruiner efter strider mellan rivaliserande arméer. I en av milisgrupperna lärde han sig att döda.

Men han tröttnade, stal pengar från militären och flydde till Paris med en kompis, som lurade honom. För att överleva tiggde Yalo utanför stationen i Montparnasse med en lapp textad på arabiska. En libanesisk vapenhandlare fattade tycke för honom, tog honom tillbaka till Libanon och installerade honom som personlig vakt, utrustad med k-pist.

I romanens inledning har allt redan hänt. Läsaren möter Yalo på polisstationen i Jounieh. Yalo minns inte hur han hamnat där och frågas ut av en brutal förhörsledare. Som vittne finns den unga Shirin. Hon påstår att Yalo har våldtagit henne. Själv minns han något annat, sin förälskelse som han inte kunnat hantera.

Redan tidigt i Khourys storslagna och nästan 400-sidiga roman avslöjas att Yalo har levt som rånare i Beirut. Bredvid hans vaktstuga fanns en enslig pinjeskog dit män kom i sina bilar för förbjuden kärlek. Med ficklampa i ena handen och en kalasjnikov i den andra knackade Yalo i rätt ögonblick på rutan med sin gevärskolv och samlade ihop sitt rov, en guldkedja, en klocka, en plånbok. Det var en effektiv metod med få polisanmälningar.

Shirins älskare försvann i sin bil och hon blev kvar hos honom i natten. Men vad hände?

Elias Khoury ställer olika berättelser mot varandra, Yalos oklara minnesbilder, flickans skildring, förhörsledarens förutfattade och brutala hållning.

Vad är sant, vad är lögn, vem är skyldig?

Kriget. Språket, eller språklösheten.

I fängelset torteras Yalo. Khoury lär ha läst in sig på tortyrmetoder i libanesiska fängelser och hans tortyrskildringar dryper av våld och blod. Man knyter en säck runt Yalos nakna underkropp efter att ha stängt in en vildkatt i säcken. Kommissarien slår med en bambukäpp på säcken och katten klöser och sätter klorna i testiklarna. Lemmen dryper av blod och Yalo erkänner – allt och mera än så. Han är israelisk agent. Han har placerat ut bomber.

Förhörsledaren kräver att Yalo som en bekännelse ska skriva ner sitt liv. Det blir först en version, sedan en ny och därefter ännu än, kanske fem versioner. Han skriver sin levnadshistoria och skriver om den. Han ångrar sina handlingar, vill sona sina brott och bli en bättre och pånyttfödd människa.

Genom skrivandet omvärderar han sitt liv. Han gick med i kriget för att han ville ”försvara Libanon”, tills han upptäckte att han stred mot andra fattiglappar. Då flydde han. Men ingen kan undfly kriget.

Elias Khoury väver nät av berättelser. Här finns inslag av naket våld och öppna sexuella skildringar. Ändå är det stora ämnet i hans författarskap själva berättandet, tankar om språkets och ordens kraft, mot bakgrund av det palestinska folkets lidanden och nu i Yalo om det ohyggliga och utdragna libanesiska inbördeskriget.

I ett efterord diskuterar översättaren Tetz Rooke hur Khoury på ett oöversättbart vis i sin roman laborerar med olika dialektala språk, med inslag av både talad libanesiska, syrianska och arameiska språk. Eftersom språken också har en social eller sociologisk funktion finns det en för svenska läsare dold dramatik i kampen mellan tungomål och de identiteter de markerar.

Elias Khoury har återkommande nämnts i Nobelprissammanhang. "Yalo" är en påminnelse om att han är en av arabvärldens främsta författare och att hans författarskap hör till samtidens mest angelägna.

När jag för några år sedan intervjuade Elias Khoury på bokmässan i Göteborg minns jag särskilt hans ambition att med sitt skrivande också skapa försoning, att vilja visa att även den andra sidan i ett krig är offer.

Sören Sommelius
soren.sommelius@hd.se 042-489 90 45