Tappa greppet

Johanna Gredfors Ottesen läser Mercedes Cebriáns "Den nya taxidermin".

Ett stelnat, konstruerat ögonblick, vad finns det för glädje i det? Är inte en tomt stirrande liten ekorre som sitter på en sedan länge död träbit, sträcker tassarna mot en likaledes död kotte, bara ett ganska taffligt försök att imitera det naturliga? Det riktiga, ickestelnade livet består ju i ett pågående varande, en plats i ett sammanhang någon annanstans.

Men, kan man invända, det finns också glädje och mening i att kunna gå närmre eller backa, få möjlighet att upptäcka nya perspektiv eftersom objektet eller tillfället vi betraktar är fruset. I den eviga jakten efter en tillfredsställande plats i tillvaron verkar det dessutom logiskt, för ytterst är målet med konservering att försöka hålla kvar eller återskapa ett åtråvärt ögonblick.

Den första av två berättelser i Mercedes Cebriáns bok Den nya taxidermin handlar om en fem år gammal fest som berättelsens jag är i färd med att rekonstruera. Människorna på festen är mindre viktiga, väsentligare är att skapa exakt rätt yttre förutsättningar, som för att öka sannolikheten att exakt samma känslor ska framkallas hos jaget.

Men återskapandet är svårt. Att placera ting, skeenden, personer och platser i samma kontext som i det förflutna blir förstås omöjligt, det är för mycket som inte går att återställa: människan, tiden och nuet som blivit ett förflutet. Det står snart klart för var och en som lekt med tanken att återskapa att de yttre förutsättningarna är underordnade tiden och jaget, som obönhörligt förändras.

I den andra berättelsen blir det konstruerade en mer komplex historia. Här handlar det inte om yttre förutsättningar, inte heller enbart om en ombyggd identitet, utan om att skapa ett polyfont jag. Den misslyckade operasångerskan Belinda blir besatt av tanken att ge sin egen kropp flera röster, att låta sin talan föras av någon annan. Detta resulterar i att hon köper tre handdockor, naturtrogna och tillverkade med avancerad teknik. Hon tilldelar dem namn och personligheter, men de visar sig snart ganska ovilliga till samarbete.

Andra uppfattar dockornas bångstyrighet som Belindas geniala gestaltning av påhittade personligheter. Men då hon går och uträttar bankärenden där hon låter sin talan föras av en handdocka som hon givit namn och personlighet efter den italienska modeskaparen Miucca Prada, står det klart att Belinda tappat kontrollen över sin egen skapelse. Hon har svårt med gränsdragningar, hon mister greppet om verkligheten.

Visst är Belinda galen, men också – framför allt – ensam, precis som jaget i den första berättelsen. ”Den nya taxidermin” handlar om individer som söker trygghet genom okonventionella metoder, men Cebrián skriver om en längtan som sträcker sig långt bortom nostalgins territorier.

De två berättelserna – långnoveller eller kortromaner, jag vet inte riktigt var jag vill placera dem – döljer under lätt, flyktig stil ett stort djup, där frågor om ensamhet, besatthet, kontroll och, slutligen, dödlighet låter sig begrundas ur alla möjliga synvinklar. Cebrián tänjer med lätthet ut gränserna för läsarens föreställningsvärld, ruskar om och ställer henne på huvudet – och gör det till en mycket angenäm upplevelse.

Johanna Gredfors Ottesen
johanna.gredfors@gmail.com