Modererade sanningar

Petter Larsson om boken om de nya moderaterna, "Ett partis fall och uppgång" av Anders Pihlblad.

I söndagens Agenda fick Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström gnälla på regeringen om att företagsklimatet (vad det nu är) numera upplevs (vad det nu är) ha blivit sämre. Regeringen borde fjäska lite mer för företagen, förstod man, fast Bäckström envisades med att kalla företagen för ”Sverige.”

Sedan frågades de nya Moderaternas allra nyaste partisekreterare Kent Persson ut. Han sa, i alla fall innan jag stängde av TV:n, inget som inte vilken socialdemokrat som helst hade kunnat säga. Inte i sak, och inte i ord.

Nej, det är inte så viktigt att avskaffa värnskatten, vi prioriterar skattesänkningar åt medelinkomsttagarna. Nej, ungdomslöner är skit, vi ska utbilda folk till bra jobb istället. Jobben är förutsättningen för den goda välfärden.

Kapitalet skäller på Moderaterna. Som låter som sossar. Låt mig gissa att de jublade på partihögkvarteret: det arbetande folkets parti skrapade fram en triss på bästa tv-tid.

Det krävdes en dubbel kris för att hamna här, förstår man av TV4-reportern Anders Pihlblads reportagebok Ett partis fall och uppgång.

Samhällsutvecklingen hade gått högerns väg i 20 år. Men regeringsmakten var gång på gång utom räckhåll. Väljarna hade inte glömt regeringen Bildts katastrofala systemskiftesidéer. Så snart en moderat viskade om skattesänkning, kunde socialdemokratin måla upp bilden av en sjukvård i ruiner.

Efter valet 2002 var läget katastrofalt. En partiledare som var allmänt avskydd, urusla valsiffror, och en tom partikassa – man funderade till och med på att sälja partihögkvarteret för att överleva.

In på scenen träder våra hjältar, en handfull politiska aktivister med en omgörningsplan i bakfickan och oerhört hårda nypor.

Man kanske rent av skulle kunna tala och chockterapi. När krisen är som mest akut, kan Reinfeldt, Borg, Littorin och de andra få gehör för sina idéer långt in i de mest urbota gammelmoderata vrårna.

Med en avundsvärd blick för dramatisering som för tankarna till tv-serien "Vita Huset" skildrar Pihlblad deras väg till makten. Han rör sig i det politiska ytskiktets rafflade spel av personer och intriger, vinkvällar på gårdar och lantställen, fjällsemestrar med barnflickor, långa nätter på kontoret och hårdföra uppläxningar av riksdagsledamöter som inte går i takt.

Det är en riktig bladvändare, i alla fall fram till de sista kapitlen, som känns mindre välbearbetade.

Räddningsaktionen består av tre delar. Först räddar man partiekonomin, dels genom nedskärningar, men främst genom att vädja till sympatisörer. Gåvorna börjar strömma in. Det är inte utan att man skulle vilja veta från vem.

Sedan professionaliserar man organisationen. Ut åker politrukerna, in kommer handplockade proffs, inte minst från riksbanken och pr-byråerna.

Sedan kastar man några viktiga symbolfrågor överbord: motståndet mot LAS, värnskatten, angreppen på de offentliga verksamheterna. Man måste ju anpassa sig till Sossesverige. Ja, och så av med pärlhalsbanden, det ser för illa ut.

Det räcker för att journalisterna ska få tuppjuck och köpa säljsnacket om ett helt nytt parti.

Den mjukare framtoningen innebär att den borgerliga alliansen blir möjlig. Mittenpartierna var inte längre livrädda för Moderaterna.

Den andra nödvändiga pusselbiten var hur det historiskt så förrädiska centerpartisterna under Maud Olofsson gjorde om sig till ett pålitligt borgerligt parti (vem skriver den boken?).

”Ett partis fall och uppgång” är rätt typisk för vår tids politiska journalistik. Lysande, detaljrika beskrivningar av personer, spel och drama står i fokus – på bekostnad av historiskt djup, kontinuitet och samhälleliga förutsättningar.

Jämför man till exempel partiets valmanifest 2002, de gamla Moderaternas sista, med vad som sedan faktiskt genomförts, är det slående hur lite partiet förändrats, hur mycket som består. Gigantiska skattesänkningar, privatiseringar av statliga bolag, ökad privat konkurrens i offentlig sektor, rut-avdrag, vårdnadsbidrag, privatiserad arbetsförmedling, skärpta villkor i socialförsäkringarna, försäljning av allmännyttan.

Men vem bryr sig? Journalistiken har kort minne, vi pratar helst om det som är nytt.

Det är därför Kent Persson, istället för frågor om utförsäkringar, bostadsklipp och exploderande ojämlikhet, får frågor om ingångslöner i Agenda – och chansen att stråla som en sol.

Petter Larsson
pettlar@telia.com