Det orangea kuvertets hemligheter

Petter Larsson om boken "Pensionsbluffen" av Joel Dahlberg.

Sverige är på väg att få ett av EU:s allra sämsta pensionssystem. Ja, inte för fondmäklarna, som drar in avgifter vare sig det går bra eller dåligt, eller för börsen som pumpats upp med nya pensionsmiljarder. Men för merparten av löntagarna.

Idag får en nybliven svensk pensionär, liksom i det gamla ATP-systemet, ungefär 65 procent av sin tidigare inkomst i pension. Men enligt EU-kommissionen kommer den siffran att vara under 50 procent om 40 år. I EU är det bara de estniska pensionärerna som går en ännu bistrare framtid till mötes.

För alla som någorlunda satt sig in i pensionssystemet är detta knappast några nyheter, fina insatser att förklara och kritisera systemet har redan gjorts av vänsterpartisten Ulla Hoffmann och journalisten Dan Josefsson. Redan 2005 konstaterade statsminister Göran Persson att han var ”säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort”. Och sen gjorde han, förstås, ingenting åt saken.

Nu försöker också ekonomijournalisten Joel Dahlberg med sin bok Pensionsbluffen blåsa liv i protesterna genom en minutiös regelgenomgång och drösvis med skräckinjagande räkneexempel.

Ämnet är ju lika osexigt som viktigt, och ingen kan avundas Dahlberg hans självpåtagna uppgift att förklara de tekniska problemen med det nya systemet. Det hjälper bara delvis att han lägger in ett par härligt populistiska avsnitt om hur våra pensionspengar betalar pensionsmyndighetens miljondyra personalfester och om hur riksdagsledamöterna minsann beviljat sig ett system som mer påminner om det långt mer fördelaktiga ATP, än om det som gäller alla oss andra. Det blir, i ärlighetens namn, ändå långrandigt, siffertungt, tekniskt, trist.

Men det är mödan värt att tugga sig igenom boken. Även för den som inte begriper alla teknikaliteter är budskapet inte att ta fel på: vi sitter på en fattigdomsbomb, som om den blir känd, kan spränga både en och två regeringar i luften.

Det löfte politikerna i det gamla ATP-systemet ställde till pensionärerna var en förutsebar och inflationsskyddad pension – alldeles oavsett vad som händer med ekonomin i övrigt.

Det löftet är idag brutet.

I det nya systemet lovar man istället löntagarna att avgifterna till systemet ska ligga fast och man lovar politikerna att de inte ska behöva bry sig om pensionerna, systemet ska reglera sig själv. Sen får pensionsnivån bli vad den blir. Har vi hög tillväxt och många som jobbar, så kan nivån bli helt Ok. Men har vi fortsatt massarbetslöshet så kommer folk som jobbat hela sina liv att få en pension de knappt kan leva på. Det fina i kråksången är att det oavsett utfall inte är politikernas sak. Det finns inte längre några garantier.

Det enda man som enskild kan göra är att jobba så mycket och länge man bara orkar – och hålla tummarna. För i slutändan är det mindre dina egna insatser som räknas, din pension om, säg, 20 år bygger på hur bra Sveriges ekonomi går då, inte på hur mycket du själv ansträngt dig.

Som Ulla Hoffmann har påpekat innebär det nya sättet beräkna pensionerna att kvinnor missgynnas särskilt, eftersom de oftare jobbar deltid än män.

Könsskillnaderna fortplantade sig från yrkeslivet till pensioneringen också i det gamla systemet. Men här blir det värre. I ATP-systemet kunde en kvinna som jobbat deltid under några år – ofta för att kunna ta ansvar för hem och barn – satsa på att gå upp till heltid i 15 år och på så vis säkra full ATP. I det nya systemet är hon körd. Några år utan inkomst, eller med låg inkomst, ger omedelbart utslag i det orangea kuvertet.

Dahlberg accepterar rakt av att det var nödvändigt att skrota ATP-systemet. Med snabbt stigande medellivslängd och fler pensionärer i förhållande till löntagare, skulle systemet inte kunna finansieras.

Jag är inte så säker på det. Som samhälle kan vi alltid välja hur vi vill fördela vår samlade rikedom. Ett alternativ hade ju varit att höja avgifterna – i praktiken arbetsgivareavgifterna. Ett annat att använda skattepengar för att fylla på pensionsfonderna om det hade behövts.

Men de fem partier som träffade överenskommelsen i hemliga förhandlingar – de borgerliga plus Socialdemokraterna – gjorde en annan prioritering: hellre sänkta pensioner än att ta in mer skatt.

Möjligen hoppades de att den lilla premiepensionsdelen trots allt skulle ge framtidens pensionärer lite guldkant och täcka upp bristerna i grundsystemet. Besluten fattades ju långt innan finanskrisen, i en tid då man trodde att börsen, i alla fall på sikt, alltid skulle stiga.

Att pensionsfrågan ännu inte blivit politisk dynamit i Sverige beror på att systemet är så obegripligt att få överhuvudtaget vågar ha en underbyggd åsikt om det. Men framförallt på att alla partier utom Vänsterpartiet har velat lägga locket på.

De stora pensionärsorganisationerna muttrar ibland, men dels representerar de ju dagens pensionärer, som har sitt på det torra, och inte morgondagens förlorare. Dels är de så knutna till de politiska partierna – PRO tills Socialdemokraterna, SPF till de borgerliga – att de knappast kommer att göra uppror. Detsamma gäller facken.

Så länge socialdemokratin står bakom pensionsuppgörelsen, kommer varken LO eller TCO att bråka så värst. Och de välbetala Saco-medlemmarna har inga starka skäl.

Det är helt enkelt svårt att se någon stark aktör som är redo att med kraft driva frågan om att riva upp pensionsöverenskommelsen.

Dahlbergs bok kan hjälpa till att lösa obegriplighetsproblemet.

Men den politiska låsningen kan medborgarna bara lösa upp själva.

Och kanske kan frågan ställas så här: vill du, som Fredrik Reinfeldt föreslagit, jobba till 75 eller vill du riva upp pensionssystemet?

Petter Larsson
pettlar@telia.com