Inte en enda sanning

Stig Hansén läser Olle Lönnaeus "En enda sanning".

Om man inte känner sin far som är konstnär, och inte känner att man har några förpliktelser mot honom? Och inte börjar komma honom nära förrän fadern dött – hur ser då ens värld ut? Och hur ser omgivningens världar ut?

Olle Lönnaeus, journalist på Sydsvenskan, inleder visserligen En enda sanning i högt tempo och med ond bråd död som ser ut att ha terrorism att göra. Men efter det börjar han med säker hand och med stor omsorg om ordens valörer borra sig ner i våra psyken: Hur tänker vi? Hur ser det ut i nattens dunkel? Terrorismen – finns den fullt ut synlig?

Med hjälp av Fatima al-Husseini, kriminalinspektör vid Ystadspolisen, och utrop om Guds vrede, så berättar Lönnaeus om rykten – ”Mördaren är muslim. En galen muslim. Folk är arga” – och om det verkligt handfasta, som att blottlägga alla slags stenrösen och se hur det ser ut när vi ser fel och när missförstånd skakar alla förstånd. Och hur en konstnär som hädar muslimer, ”uppenbart inspirerad av Lars Vilks”, också kan jaga sig själv.

Den här berättelsen, som utspelar sig på Österlen, är en utsträckt arm: rädsla för sjukdomar, någon som flyttar till ett annat land där jobben finns, känslorna kring liv och död, en son som undrar över sken och orsak.

Olle Lönnaeus behåller sitt omfamnande lugn när han skickligt visar att också den gode har sina brister, att hud spänns över kindknotor, att det aldrig existerar ett enda ljus.

Här finns säkerhetspolis, förvridna föreställningar, ruttnande lik – men mest av allt finns den allt mer värkande och verkande insikten hur lätt det är att ljuga när vi möter någon vi inte känner.

Stig Hansén
stig.hansen@telia.com