Grisigare än grisen

Therese Eriksson om Ord&Bilds nya nummer om mat.

Människan är en gris, bara en något mer sofistikerad och kalkylerande sådan. Om grisens tilldelade roll alltid har varit att vara en både älskad och avskydd avfallskvarn, som tagit hand om restprodukterna efter människans framfart, så har människan själv successivt skapat en snarlik roll åt sig själv – som den som genom förädling kan lära sig äta allt. Skillnaden är att människan är avancerad nog att tjäna pengar på sin identitet som omnivor.

Bakom det konstnärliga forskningsprojektet Fieldclub står Kenna Hernly och Paul Chaney, och de arbetar med självförsörjning, matproduktion och ”posthumanistiska föreställningar om naturen”. I senaste numret av tidskriften Ord & Bild, som har tema mat och som ställer den grundläggande frågan ”Vad är mat och vad är annat?” – redovisar Fieldclub vad de kallar för Grisfunktionen, och som lite kortfattat innebär att uppvisa likheter mellan människan och grisen när det gäller just matintag.

Detta åskådliggörs främst med vad som från början var en biprodukt i mejeriverksamheten, och som därför blev grismat, men som nu genererar mer pengar än den riktiga osten – vassle. Texten, försedd med klargörande illustrationer, är både fyndig och initierad och mynnar ut i konstaterandet att människans längtan efter profit slutligen kommer resultera i att hon blir mer gris än grisen själv: ”Ty kapitalismen, denna storslagna problemlösare och Extravagansens främsta motor, är mer allätande än grisen.”

På det hela taget är detta temanummer fyllt av olika sorters texter om att äta och inte äta, och inte sällan förs resonemangen på en (alltför) hög abstraktionsnivå, som i Dorothée Legrands text ”Ex-Nihilo: Att forma en kropp av ingenting”, om anorektikers strävan efter att genom kontroll av matintag stärka jaget. Då är de skönlitterära inslagen mer lockande, inte minst Naja Marie Aidts utdrag ur den kommande romanen "Sten sax påse", och Elisabeth Hjorths prosalyriska text ”Fete Jesus” som varvar tankar om mat, kropp och skam med funderingar om litteratur: ”Jag läser författare som är stränga. Trotzig, Woolf, Weil, Levinas, Undset, Celan. Sådana som har hög skambenägenhet. Jag har inte tålamod med de andra.”

Jag förstår precis vad hon menar.

Therese Eriksson
therese.eriksson@passagen.se