Tillbaka till Tripoli

Simon Stjernholm om boken "Libyen: Från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar" av Eva Hernbäck och Göran Johnson.

I februari 2011 inleddes upproret mot Muammar Ghaddafi, den libyske diktatorn sedan över fyra decennier.

I oktober spreds dramatiska videoklipp, fångade med mobiltelefoner, på Ghaddafi då han slutligen infångades och dödades utan rättegång. Liket ställdes ut för offentlig beskådning.

Idag, över ett halvår senare, rapporteras om fortsatta stridigheter och uppskjutna val. Libyen är kvitt sin excentriske diktator, men ännu ser situationen inte ljus ut.

Libyen hade det senaste decenniet gått från att i europeiska och amerikanska ögon vara en terrorismsponsrande skurkstat till en allierad i både ”kriget mot terrorismen” och upprätthållandet av EU:s gränser mot afrikanska migranter.

I och med inbördeskriget 2011 assisterade svenska militärplan NATO:s bombningar med flygspaning. Innan upproret hade Sverige dock försökt sälja övervakningssystem till Libyen. Inte minst därför är det viktigt med information om landet på svenska. Journalisten Eva Hernbäcks och arkitekten Göran Johnsons nyutkomna bok är alltså välkommen.

Författarna arbetade under drygt två år mellan 2004 och 2006 som konsulter i Libyen.

Bokens mest intressanta delar är de som ligger närmast författarnas egen erfarenhet, inte minst interaktionen med den oförutsägbara och ineffektiva libyska samhällsapparaten. Uppdragsgivare som inte kommer till avtalade möten. Nyckfulla infall från ledaren – plötsligt upplevda behov av en ny flygplats eller ett ”högt hus” som kan tävla med gulfländerna. Korruption, trafikproblem, osäkerhet.

Dessa och andra upplevelser orsakade frustration för de nordeuropeiska konsulterna. Här skriver författarna om sin unika erfarenhet, vilket i sig kunnat bli en intressant bok.

Men denna bok har större ambitioner än så: den vill ge en heltäckande bild av Libyen. Uppgiften blir övermäktig, särskilt då författarna inte ger intryck av att ha en djupare kännedom om arabvärlden.

Fokus ligger på Ghaddafi-eran och dess avslutning, vilket är rimligt. Internationell politik och ökända terrordåd spelar en viktig roll här, liksom Ghaddafis ”Gröna bok”. Dessa skildras på ett rimligt, allmänbildande sätt.

Men givet bokens undertitel kunde det första kapitlets översikt över områdets historia innan Ghaddafis revolution år 1969 ha varit mer ambitiös.

Tiden från 600-talet (då muslimer erövrade området) fram till 1400-talet avhandlas i ett enda stycke i vilket läsaren ges intrycket att Libyen under hela denna tid styrdes från Damaskus: ”under 1400-talet försvagades styrningen från Damaskus”. I själva verket upphörde Damaskus vara det islamiska kalifatets huvudstad redan på 700-talet och området som idag utgör Libyen hade under dessa århundraden flera olika härskare.

Svepande formuleringar återfinns på andra ställen, inte minst gällande religionens betydelse för individuellt och kollektivt liv.

Bitvis lider framställningen av en viktig grupps frånvaro, nämligen libyernas. Författarna iakttar, förargas och förvånas. Men libyer kommer sällan till tals. Några kvinnor berättar om sina liv i det strängt patriarkala samhället. Dessutom ges inkännande personskildringar av migranter från Ghana som levt i Libyen, hårt drabbade av rasism. Men intervjuerna är inte integrerade med en sammanhängande analys av det libyska samhället.

Sammantaget fungerar boken som en ingång till Libyens turbulenta samtidshistoria, med dess repression, politiska absurditeter och människor som hamnar i kläm.

Författarna har med sina personliga upplevelser gett en viss inblick i det för många okända landet. Nyansering och fördjupning får dock sökas någon annanstans.

Fotnot: Simon Stjernholm är doktor i islamologi vid Lunds universitet och kommer framgent medverka på kultursidan.

Simon Stjernholm