Dunkelt glimrande dikter

Ann Lingebrandt om Jila Mossaeds diktsamling "Ett ljud som bara jag kan".

Exilen är ett språk och Jila Mossaed talar det flytande. Det är ett ensamhetens språk, ett sorgens och smärtans. Inristat i huden som en ständigt blödande blessyr. I nya diktsamlingen Ett ljud som bara jag kan heter det: ”Jag är en ensam nation/Med gränser som dragit ihop sig/Ett vandrande sår”.

Men även om detta sår bultar i allt hon skriver finns det mer av stillsamt vemod än rasande förtvivlan i hennes dikter. Om sorgen över det förlorade är den ena polen är den nyfikna upptäckarglädjen över det nyvunna den andra. I förra diktsamlingen ”Varje natt kysser jag markens fötter” övade hon på ”ljusets alfabet” och kände den främmande terrängen under fotsulorna: ”Jag kommer stanna kvar/nya rötter växer ut från min kropp”.

Mossaed kom till Sverige 1986, samma år som hennes första diktsamling publicerades i Iran, och lärde sig ett nytt poetiskt språk: sedan debuten på svenska 1997 har hon gett ut fyra diktsamlingar. Den svala svenskan har legerats med den persiska traditionens blomstrande bilder och symboler till en vackert klangfull dikt som rymmer såväl Rumi som IKEA.

Med tiden har hennes poesi skalats av och fått dovare toner: det har blivit mindre av gaseller och gudinnor och mer av vardag. Ändå finns den mystiska underströmmen kvar. I ”Ett ljud som bara jag kan” liknar hon skrivandet vid en uppenbarelse, en hemlighet som äger rum mellan henne och dikten.

Diktsamlingen börjar med ett tillstånd av skrivkramp, en förlamande stumhet som liknar döden. Pappret är vitt, orden gömda långt inne i hjärnan, rummet tomt: ”Förr var hjärtat och orden/trådar som kopplade mig till livet”.

När hon undrar vart de mörka bilderna tagit vägen frågar hon sig ”Har jag blivit botad”. Uppenbarligen inte, eftersom hon fyllt en bok med dunkelt glimrande dikter som i månljusets sken reflekterar tiden och minnena, gestaltar längtan och övergivenheten, upplever en hängivelse som är på samma gång sinnlig och mystisk.

Även om Mossaed hämtar många av sina bilder ur klassiska källor känns de friska som ett nattligt vårregn. Hon liknar förälskelserna vid ting konserverade i en glasburk med namn och datum angivna och en hållbarhet som räcker nästan hela livet, hon fyller sin resväska med skuggor och upptäcker att hon inte längre passar i sin spegel.

Trots att poeten skrivit kontrakt med tiden om att inte bli påmind om det förflutna och försöker hålla balansen stående på tå i nuet tränger sig scener ur det förgångna på. En dikt skildrar en prostituerad kvinna i chador som går från dörr till dörr, en annan beskriver ett hotfullt förhör, ”samma dag/som jag inombords lämnade landet.”

I dikten som gett diktsamlingen dess titel förklarar Mossaed hur diktaren liksom djuren skapar ett eget ljud i sitt lidande. ”Hör på mig”, ber hon. 

Det finns all anledning att följa hennes uppmaning.

Ann Lingebrandt
annlingebrandt@hotmail.com